pop up description layer



Senaste inloggning:
 E-mail:  Kom ihåg uppgifter
 Lösenord:  Automatisk inloggning
Mina sidor: (Endast medlem)
     





Inlägg Logga in för att kunna besvara detta inlägg! Till samma forum Till mina forum
 

Re: EPELEPSI?


Här hittade jag lite info om just elilepsi som du kan ta del av!
MVH//Sanna


Epilepsi
Källa: Ärftlig epilesi hos hund
Ett fördjupningsarbete av Lena Svendenius.
Handledare: Åke Hedhammar, Institutionen för kirurgi och medicin veterinälinjen
Uppsala 1993-12-15

Inledning
Ordet epilepsi kommer från grekiskans "epilambanein" som betyder gripa tag i. Detta beskrivande namn syftar på de återkommande anfall, med mer eller mindre påtaliga inslag av medvetslöshet och kramper, som är kännetecknande för sjukdomen.

Anfall hos hund är en relativt vanlig orsak till veterinärbesök eller telefonsamtal till jourhavande veterinär. Det är inte ovanligt att djurägaren som för första gången får se ett epilepsianfall är mycket orolig för att hunden skall dö eller för att den har mycket ont.
Eftersom människor som drabbas av epilepsi inte är medvetna om vad som skett under ett anfall är det heller inte troligt att hundar upplever obehag under själva anfallet.

Epilepsi kan vara en besvärlig sjukdom av andra orsaker. Många hundar behöver livslång medicinering, ibland får de biverkningar av medicinen och en del individer svarar inte alls på behandlingen. Ssjukdomen kan vara dödlig om hunden drabbas av status epilepticus, ett tillstånd som kan vara svårt att häva trots akut insatt behandling. En del djurägare väljer att avliva hunden, istället för att riskera att hunden får anfall under jakt eller att den får biverkningar av medicinen.
Epilepsi har länge varit känt hos hund och finns beskrivet redan 1735. Hos människan har man haft kännedom om sjukdomen betydligt längre än så, och ett familjärt uppträdande av sjukdomen iakttogs redan på Hippokrates tid. Först 1932 misstänktes sjukdomen vara ärftlig hos hund. Sedan dess har flera studier och olika teorier om den genetiska bakgrunden diskuterats.

Hur vanligt förekommande epilepsi hos hund är osäkert. I en studie av diagnosregistret på ett djursjukhus i Kalifonien utgjorde anfall i någon form en % av alla sjukdomsfall på hund. En annan uppgift om sjukdomens frekvens är att mellan 0,5 - 5,7 % av alla hundar någon gång haft anfall. Motsvarande siffra för människor är 1 - 2 %.

Vad är epilepsi
Epilepsi är inte en sjukdom, utan ett samlingsnamn på en rad sjukdomar som ger upphov till återkommande anfall. Dessa anfall utgår från storhjärnan och orsakas av en övergående störning i hjärncellernas funktion. Av någon anledning fungerar inte regleringen av storhjärnans nervsignaler, utan självutlöser nervimpulser med överdrivna urladdningar slår ut den normala hjärnaktiviteten. Anledningen till detta och exakt vad som sker är inte känt.

Ett flertal patologiska tillstånd i hjärnan kan påverka nervcellerna och ge upphov till krampanfall t ex hjärntumör, encephalit, meningit, hjärnblödning, hydrocephalusm och trauma. Bristande näringstillförsel, syrebrist och toxiska ämnen rubbar hjärncellernas miljö och kan på så sätt utlösa krampanfall.

När det finns en känd orsak till anfallen benämnes sjukdomen förvärvad eller sekundär epilepsi. Ofta finner man vid denna typ av epilepsi också andra symtom utöver anfallen. Det är emellertid inte ovanligt att man trots en grundlig klinisk undersökning och kanske till och med obduktion inte finner någon förklaring till anfallen. När ingen specifik sjukdomsorsak kan påvisas ställs diagnosen idiopatisk (primär) epilepsi och denna form kan vara ärftligt betingad.

Då det finns många andra orsaker till kramper är det viktigt att med god amnes och noggrann klinisk undersökning utesluta andra orsaker, innan diagnosen idiopatisk epilepsi ställs.

Idiopatisk epilepsi
Tecken som tyder på idiopatisk epilepsi är att hunden vid en klinisk undersökning är helt normal och att blodprov, röntgen mm är utan anmärkning. Utöver detta kan vissa uppgifter från ägaren vara av stor betydelse, eftersom veterinären sällan ser hunden under anfall.

Följande talar för idiopatisk epilepsi
1. Typiskt förlopp, anfallen följer ett visst mönster.
2. Kortvariga anfall.
3. Debuterar i låg ålder.
4. Vanligare hos hanhundar än tikar.
5. Hunden visar inga symtom mellan anfallen.

Det är vanligt att anfallen är lika långa från gång till gång. Anfallen kan delas in i olika faser, och djurägaren lär sig snart känna igen hundens beteende. Ofta påkallar hunden uppmärksamhet från ägaren strax före anfallet och visar tecken till oro. Detta tillstånd kallas för aura och kan vara från sekunder till dagar. Därefter följer anfallsstadiet iktus, ett kramptillstånd som efter 1-3 minuter övergår i postiktus. Under detta sista stadium är hunden vid medvetande men påverkad av anfallet, och kan vara påverkad från minuter till dagar.

Två former av idiopatiska epilepsianfall finns beskrivna. Vid de lindrigare anfallen uppträder hunden som om den blivit skrämd. Sedan börjar den tugga och saliverar ofta. Anfallet varar sällan mer än någon minut.

Den andra formen är de generella anfallen då tuggrörelserna övergår i våldsamma skakningar med huvudet. Detta kloniska stadium övergår sedan i den toniska fasen, rättningsreflexerna försvinner och hunden faller omkull i kramper. Mot slutet av anfallet utför hunden springande rörelser med benen. Dessa rörelser är att betrakta som en effekt av att hundens medvetande är på väg tillbaka, och kan jämföras med beteendet hos en hund som vaknar ur narkos.
Ofta urinerar och eller defekterar hunden under den senare delen av anfallet. Efter anfallet är hunden okoordinerad i sina rörelser och ger ett förvirrat intryck.

Förutom att anfallen många gånger är snarlika, uppträder ofta anfallen med viss regelbundenhet. En del hundar får anfall en gång i månaden, var sjätte månad eller kanske fler anfall i rad och därefter ett längre uppehåll.

Korta anfall skiljer idiopatisk epilepsi från en del andra sjukdomar som ger längre påverkan på hunden. Anfallen varar vanligen mellan 30 sekunder och 4 minuter. Det är ovanligt att äldre hundar drabbas av idiopatisk epilepsi. De lider istället oftast av förvärvad epilepsi, t ex på grund av en hjärntumör eller hjärnblödning. Den idiopatiska epilepsin uppträder oftast mellan 6 månader och 5 års ålder. En annan skillnad mellan förvärvad och idiopatisk epilepsi är könsfördelningen. Fler hanhundar än tikar drabbas av idioplatisk epilepsi. Av största betydelse av ovanstående kriterier för idioplatisk epilepsi är att hunden mellan anfallen inte visar några som helst symptom på sjukdom..

Ärftlighet hos hund.
I och med svårigheten att säkert diagnostisera idiopatisk epilepsi, är frågetecknen många kring genetiken bakom epilepsi. Ijin ( 1932 ) var den första att misstänka att sjukdomen var ärftlig hos hund.

Olika teorier om arvsgången har framförts sedan dess, bl a en enkel recessiv nedärvning men många uppgifter talar för en komplex nedärvning med en eller flera huvudgener och även en påverkan av andra ärftliga faktorer. Eventuellt spelar även yttre omständigheter in, det vill säga att förmågan att utveckla är genetiskt betingad men att sedan andra faktorer t ex miljön avgör om hunden utvecklar kramper eller ej.

Ärftlig epilepsi: Olika raser
Flera författare har studerat stamtavlor i speciella hunraser och då funnit att epilepsi förekommer framför allt inom vissa linjer.

Hur idiopatisk epilepsi nedärvs är ej klarlagt, men det verkar troligt att sjukdomsgenerna bara skulle finnas i ett fokus. En möjlighet är att två loci är involverade, t ex en autosomal recessiv gen och en könsbunden supressor.

Att ärftligheten har stor betydelse för idiopatisk epilepsi hos hund framföres av flera författare och överensstämmer med de uppgifter som finns om epilepsi hos andra djurslag och människor.

På ett djursjukhus i Kalifornien valdes 70 epileptiska hundar ut. Samtliga hade varit normala vid klinisk undersökning och blodanalys och fick sedan genomgå noggrann undersökning med bl a EEG. Ingen specifik orsak till epilepsin kunde påvisas hos 46 av hundarna, men sjukdomen verkade vara ärftligt betingade hos några av de taxar som ingick i studien. Fem avkommor av 32 efter en och samma epileptiska taxhanar hade anfall (information saknades från nio avkommor och 17 var yngre än 1,5 år).

Fördelningen av raser jämfört med rasfördelningen på kliniken i övrigt visade en överrepresentation av pudlar och en underrepresentation av blandraser.

EEG studier
Mycket av osäkerheten kring idiopatisk epilepsi hos hund grundar sig i att det inte finns något bra sätt att diagnostisera sjukdomen på. Ett försök har varit att använda elektroencefalogram (EEG), ett viktigt hjälpmedel för att undersöka epilepsi hos människa. EEG används inte på djur i Sverige, men på en del smådjurskliniker i bl a USA. Med EEG kan man göra en prognosbedömning och lokalisera en eventuell skada i hjärnan. Metoden är bra för att påvisa hundar med förvärvad epilepsi, men idiopatisk epilepsi visar sällan karakteristiska förändringar på EEG.

Konklusion
Att idiopatisk epilepsi hos hund kan vara ärftlig talar ett flertal studier för, men arvsgången är ännu inte fastställd. En autosomal recessiv nedärvning har diskuterats av flera författare, men ställer inte helt och hållet för någon av de studier som gjorts på hund. Någon dominant nedärvning finns inte beskriven. Nyare rön talar för att idiopatisk epilepsi hos hund regleras av flera gener, t ex en autosomal recessiv gen med ofullständig penetrans och könsbunden supressor.

Flera författare menar att ärftlig epilepsi är vanligare hos hanhundar, ett faktum som inte uppmärksammats på andra djurslag eller hos människa. Orsaken till att fler hanar än tikar drabbas av epilepsi är inte känt, men det är tänkbart att det finns en gen på x kromosomen som undertrycker den eller de epilepsiframkallande generna.

Det är möjligt att ärftligheten varierar från ras till ras, kanske t o m inom en och samma hundras. Detta med tanke på att epilepsi hos skilde musstammar orsakas av genmutationer på olika kromosomer och att båda recessiva respektive dominanta gener förekommer. Även om hundaveln inte är lika begränsad som försöksdjursuppfödningen, sker avelsarbetet nästan uteslutande inom respektive och därmed begränsas den genetiska variationen. Det är inte ovanligt att avelsdjuren utgör en mycket liten del av det totala antalet individer inom en ras framförallt vad gäller hanhundar. Därmed kan ett anlag spridas till många individer, och risken för att anlaget skall uppträda i dubbel uppsättning ökar och särskilt stor är risken vid linjeavel. Det framgår av statistiska beräkningar att epilepsifrekvensen ökar med inavelsgraden till en viss individ, men också att anfallsperioden tidigareläggs.

Har föräldrarna epilepsi ökar också sannolikheten för att avkommorna skall drabbas av sjukdomen.

Ovanstående är skäl som talar för att uppfödare borde ta hänsyn till epilepsi vid val av avelsdjur. En god regel är att aldrig använda en hund med epilepsi till avel helst inte heller dess kullsyskon och inte upprepe en parning som gett avkommor med epilepsi. Givetvis skall hänsyn tas till antalet individer inom rasen så att avelsbasen inte begränsas för mycket p g a dessa åtgärder.

Trots att idiopatisk epilepsi ofta uppträder relativt tidigt i hundens liv har hundar många gånger hunnit användas i avel innan anfallen bryter ut. Detta är orsaken till att epileptiska hundar oavsiktligt kan ha används i stor utsträckning i aveln. Det innebär också att det kan ta flera år innan det uppdagas att flera avkommor drabbats av sjukdomen. Därför är det viktigt att inte använda ett avelsdjur, framförallt hanhundar, i alltför stor utsträckning i låg ålder och gärna avvakta eventuell epilepsiförekomst bland de första avkommorna.

Epilepsi förekommer i större omfattning inom vissa raser.

Genom att avla på individer med epilepsi kan frekvensen ökas avsevärt oavsett ras. Det är därför viktigt att påtala för djurägare att epilepsi kan vara ärftligt betingad, men också att som veterinär undersöka hunden noggrant eftersom det kan finnas andra orsaker till epileptiska kramper.

Det behövs mer kunskap om ärftligt betingad epilepsi hos hund. Av stort värde skulle vara att studera sjukdomen i olika raser och ta reda på hur vanligt förekommande epilepsi är i respektive ras. Inom raser där epilepsi visar sig vara ett betydande problem bör man också gå vidare och studera könsfördelning , ålder och då hunden fick första anfallet. Det skulle även vara intressant att närmare beskriva anfallens karaktär och samla in uppgifter om kullsyskon, föräldradjur och eventuella avkommor. Med denna information kan nedärvningen utredas och avelsrekommendationer utarbetas. Genom en ökad kunskap och ett hänsynstagande till epilepsiförekomst i avelsarbetet skulle antalet hundar som insjuknar i ärftlig epilepsi kunna minskas. För att nå dit behövs information om sjuka individer, datainsamling, databearbetning och anvisningar för respektive ras. Ett gott samarbete i alla dessa led mellan djurägare, uppfödare och veterinärer är en förutsättning för att lyckas.
//

Inte medlem än? Bli medlem helt gratis här --->

Datum & tid
2004-08-25 21:52
Inskickat av
Sanna&Chabo
Medlem 2003-09-19
Antal inlägg: 49366
 Medlemmens galleri! 


Alla inlägg i denna fråga
 


Som medlem kan du här se bild på och läsa om medlemmen som skrivit detta forumsinlägg.

Sponsorer Rastplatsen:

 © 1998-2014 Enfinia AB 'Vovve' är ett registrerat varumärke Tryck här för att anmäla fel på denna sida