Min valp på 9,5 veckor har bott hos oss i lite mer än en vecka, han blir 10 veckor på fredag. Jättegosig osv men väldigt osäker och morrig mot främlingar. Därför har han inte fått hälsa på så jättemycket folk (ni vet det finns ju valpsjuka människor överallt hehe) och jag har sagt ifrån till de som varit för på just för jag vill allt ska gå bra. Annars de få som han fått hälsa på i lugn och ro har det gått jättebra med!

Idag fick han lite lätt hälsa på grannes rottweiler och det skulle minsann inte han inte tänkte han, han morrade. Jag höll ju honom i famnen hela tiden men ömkade inte honom.....klappade själv på grannens hund så han skulle se att det var OK. Men eftersom min valp stelnade till då tvingade jag inte honom att hälsa mer utan det fick vara så helt enkelt! Vi försöker senare!

Hade egentligen planerat att vi skulle träffa ett par bekantas hundar idag (de har stora hundar, av vallhundstyp) för att han skulle socialiera sig lite i hundgården. Men den här hundgården ligger i stan och de har ingen möjlighet att ta sig till oss och vår lilla rastgård som ligger i närheten...

Han är inte miljötränad så mkt än givetvis, vi tar allt i lugn takt här hemma och först och han har åkt lite buss 5 min och varit i villaområdet och sett bilar....men jag tänkte innan att det var ju superbhra men då deras hundar tydligen låter mycket i början o två av dem är ivriga är jag faktiskt väldigt rädd att han kommer bli rädd för dem :( Samt alla nya intryck i stan på det också, jag vill inte han ska stressa upp sig............ så sa jag det till mina bekanta, de verkade inte riktigt hålla med till 100% men sen vill jag ju bara min hunds bästa! jag hoppas inte de blir arga... vi ska gå på valpträffar som redan är inbokad om några veckor samt valpträning med massa andra valpar nästa vecka. Och jag vill vara säker på att de vuxna hundar han hälsar på är snälla och lugna. Framför ALLT pga hans osäkerhet! OCH jag vill INTE stressa fram något, jag försöker lugna mig med all min prestationsångest jag har redan!!

Ärligt talat nu sitter jag och vrider och vänder på detta och känner mig som en mesig och dålig hundägare, typ en hönsmamma, men samtidigt tänker jag hela tiden att jag vill ju bara hans bästa......

vill bara höra några lugnande ord(om ni håller med mig givetvis) eller hur jag borde agerat istället........tack