Spår - del 2: Om att börja spåra

Artikeln är uppdelad i sju delar:

Text: Louise Abrahamsson (hemsida)
Bilder: Ingemar Bjurö & Roland Sjösten
Om att börja spåra
Det finns lite olika sätt att börja träna sin hund i personspår på. Jag kommer beskriva de vanligaste lite kort men föreslår att den som är intresserad tar kontakt med antingen någon brukshundklubb eller någon annan som är lite insatt i spårhunds utbildning för att få start-hjälp! Det finns många bra kurser runt om i landet och att komma igång på ett bra sätt ger snabba lyckade resultat. Självklart kan man gå ut och testa spår själv direkt men tänk då bara på att det är hunden som har bästa näsan! Bli inte bekymrad eller besviken om hunden inte gör ”rätt” direkt utan gå hem och analysera. Pröva kanske med en av de andra metoderna istället, den är kanske bättre för just Din hund! Det finns även några spårhundsböcker om du vill läsa och lära mer, mer om dessa böcker senare. Ambitionen finns också att jag tillsammans med tjänstehundsdressören Stefan Mattsson under året ska få till en ny Spårhundsbok med mycket spårtips, idéer, problemlösningar och illustrativa bilder. Bokens grundtanke ska vara att spår är kul och utvecklande –för både förare och hund!


Rocky Emma och Louise vid ett träningsspår påsläpp
under NoM Finland 2002. (Fotograf Roland Sjösten)

Husse/matte spår
Detta är den mest traditionella metoden att börja träna spår på. Husse eller matte går iväg en kort bit med hundens leksak och/eller godis. En annan person håller fast hunden medan den får se sin förare med belöning försvinna. Husse eller matte kan gå cirka 50-100 meter och gömma sig bakom en sten eller buske. Att föraren ska gömma sig är för att hunden ska använda näsan och spåra ända fram. Lägg gärna spåret så att den som går iväg har ”vinden i ryggen”. Annars kan hunden få vind på den försvunne direkt. Efter ett litet tag (första gången kanske efter bara 5-10 minuter) släpper man på hunden. Märker man att hunden direkt sätter ner näsan så beröm massor och låt den fortsätta spåra. Andra hundar får man kanske visa med handen att här nere på marken finns nåt att kolla upp. Man kan låta hunden spåra i koppel och halsband –tänk på att ha icke-stryphalsband! Vill man så kan man ha hunden i en sele och en lina. Selen för att inte hunden ska hindras att spåra med nosen nere vid backen och linan för att det är lite lättare än med ett vanligt koppel. En lina löper enklare kring träd och grenar och man kan välja på vilket avstånd ifrån hunden man vill gå. Hunden får spåra upp sin försvunna flockmedlem och sina belöningar.
Man kan om man är själv binda upp hunden vid ett träd men tänk då på att hunden absolut inte ska kunna skada sig. Då får hunden se sin förare gå iväg och lämpligt kan vara att gå som ett långsmalt U. Innan böjen lägger man hundens favoritleksak och går sen tillbaka och hämtar hunden. Hundar är nyfikna och vill gärna kolla vad ägaren gjort så det brukar gå bra att själv släppa på nästan direkt man är tillbaka.

Vid nästa tillfälle får hunden se sin förare gå en liten bit och sen tar medhjälparen (om nån sån finns) bort hunden. Man ökar svårighetsgraden successivt genom att öka längden på spåret, öka liggtiden och ta bort synretningen för hunden. Efter ett tag lägger man in små böjar i spåret. Böjarna försvårar man eftersom och gör sen vinklar. När hunden är mogen tar man bort personen som slut och lägger istället bara föremålet. Vissa menar att husse/matte-slut tar man bort så fort som möjligt. Efter ett tag så prövar man med att lägga en så kallad spårapport (träpinne) och sen leksaken efter ett tiotal meter som ”reservslut”. Tar hunden träpinnen ska den få mycket beröm annars så struntar man bara i det och hunden får spåra till leksaken. När hunden känns mogen och duktig så kan man pröva med två eller fler apporter. Vid varje apport ska mycket belöning ges och när hunden är färdiglekt så sätter man ner handen mot marken och säger spår eller bara låta hunden själv få spåra vidare.

Viktigt är att du tränar hunden på olika typer av underlag och varierar tiden som spåret får ligga innan ni tar in det. Vissa instruktörer och andra duktiga spårhundsförare är jättenoga med vinden i all spårträning, andra tänker på den om det blir några bekymmer och några struntar helt i hur det blåser. Vill man kan man sätta ut snitslar för att veta vart man har gått. Det är lätt att glömma då liggtiderna blir allt längre… Tänk bara på i så fall att sätta snitslarna högt så att hunden inte får vittring på dem.

Metoden med husse eller matte -spår ger oftast lyckat resultat redan första gången man prövar. Den ger en hög spårmotivation för hunden eftersom flockkänslan utnyttjas. Risker med denna är att vissa hundar blir alltför stressade. En stressad hund får ofta svårt med koncentrationen och då blir det inga bra spårövningar. Det är även lätt att hunden går in i sökbeteende istället, att den försöker med syn, hörsel eller luftburen vittring för att hitta den saknade!

Frispår
Hunden får titta på när föraren eller en annan person ger sig ut i skogen. Hunden släpps sedan fritt och får själv spåra upp den försvunne. Man stegrar med längre spår, längre liggtid och att byta ut personen mot ett föremål som hunden får komma in och leka med. Man kan sätta fast en trasa i en lina och själv gömma sig bakom ett träd och när hunden kommer spårandes rycker man i föremålet så att hunden upptäcker det och vill leka med det. När hunden är ”tänd” på att spåra så sätter man på den spårsele och lina och hänger med. Frispår kan även användas på att få upp fart eller motivation på en hund som börjat tycka det är tråkigt att spåra. Fördelarna med att arbeta med lös hund som får frispåra är framförallt att det ger hunden självförtroende. Hunden är tvungen att lösa uppgiften själv för att nå målet. Hundens motivation för spår ökar och det är ingen klantig förare bakom som hämmar hunden, inget trassel med linor etc. Faror med denna spårinlärningsmetod är att stressnivån kan bli för hög. Hunden kommer spåra i högt tempo och den lär in ett slarvigt spårbeteende. Man har heller ingen aning om hur hunden arbetar och hur den löst svårigheter. Hunden kan avvika och ta upp exempelvis viltspår.

Godisspår
Denna spårinlärningsmetod används framförallt av förare som vill tävla i de internationella grenarna eller av andra som vill ha hundar som spårar med stor noggrannhet. Små bitar av godis läggs i varje fotspår. Man visar hunden var spåret börjar och hunden får sen godisspåra fram till ett föremål eller en godisburk som slut. Allteftersom lägger man mindre godis i spåret, vart annat sen vart tredje fotsteg och så vidare. Även denna metod stegras i längre spår, längre liggtid och införande av böjar. När man utsätter hunden för någon svårighet typ vinkel eller terrängbyte lägger man godis oftare för att hjälpa hunden. Vissa spårtränare lägger gärna en godbit under föremålen så att hunden är tvungen att ta eller putta undan föremålet för att få sin belöning. Hunden lär in ett noggrant beteende från början eftersom det lönar sig att kontrollera varje fotspår. Man kan underlätta svårigheter utan att styra hunden. Metoden ger oftast lyckade resultat direkt och det är lätt att få hunden att förstå att den ska spåra med låg näsa. De risker som jag sett finns med denna metod är att hunden kan bli för långsam/noggrann. Detta om man har ambitioner att tävla i de Svenska bruksproven. Metoden fungerar naturligtvis bara med matglada hundar, alla tar inte godis. Inlärningen blir med hjälp av för mig ”fel funktion”. Hunden spårar för mat, inte för jakten.

Spontanspår - i särklass den bästa att börja med!
Ett kort spår läggs ut och eventuellt kan man korsa en stig. Man lägger något attraktivt föremål som slut. Sedan tar man med sig hunden på ”vanlig promenad” om hunden känner spåret och vill följa låter man den göra detta. Visar den inget intresse så gör det heller inget eftersom man inte kan förlora något. Det gör inget om hunden inte tar upp spåret eftersom man ändå bara var på promenad. Man försöker vid ett senare tillfälle igen. Redan från början utnyttjas hundens nyfikenhet. Metoden ger ingen stress vid inlärning och den innebär att hunden redan från början får övning i att själv riktningsbestämma spåret, blir det bakspår finns ingen belöning. Jag brukar pröva denna metod 5-6 gånger innan jag ”hjälper” hunden. Skulle hunden inte känna eller visa något som helst intresse spontant kan man visa med handen att det finns ett spår att undersöka. Om hunden väljer att undersöka och ta upp det så berömmer man och följer med. När hunden fått ett par lyckade spontanspår tar man spårsele och lina med sig ut. När hunden hittar sitt spår så berömmer man den och byter om till spårutrustning. Även med denna metod stegrar man svårigheterna successivt. Då man är säker på att hunden vet vad spår är så lägger man in ett kommando, förslagsvis ”spår”. När hunden känns mogen så börjar man göra ”direktpåsläpp”. Man visar då hunden vart spåret börjar och hänger med. Försök att inte bli besviken om hunden inte tar upp spåret spontant, risken är att du då omedvetet styr eller sätter press på hunden. Spontanspår kan vara svårt för hundar som prioriterar synintryck högt (t ex Afghan, pinschertyper etc), dessa ser ofta ingen vinning i att undersöka markvittring. På denna typ av hundar kan man istället börja spårutbildningen med något som vi kallar ”dragare”....



Nästa del ->
 

NÅGRA AV VÅRA TJÄNSTER

Hundannonser Kennelsida Verksamhetssida Info om tjänster

VOVVE.NET

Om Vovve.net Kontakta oss Annonsera på Vovve.net Varumärket "Vovve"

FÖLJ VOVVE PÅ FACEBOOK

FÖLJ VOVVE ÄVEN PÅ ...

Vovve.net

TIPSA VOVVE

Något som är fel på sidan ovan?
Tryck här för att rapportera fel eller tipsa Vovve.

VOVVES NYHETSBREV

 
Populära raser idag:   Rottweiler | Schäfer | Chihuahua | Grand Danois | Shetland Sheepdog | Jack Russell Terrier | Pudel
© 1998-2021 Enfinia AB