Spår - del 6: Litteratur om spårhundsträning

Artikeln är uppdelad i sju delar:

Text: Louise Abrahamsson (hemsida)
Bilder: Ingemar Bjurö & Roland Sjösten
Litteratur om spårhundsträning
Det finns massor av litteratur i ämnet om du vill läsa och fördjupa dig mera. Jag beskriver kort de böcker jag har läst och ger MIN syn på dem.

Spårhunden Inki & Roland Sjösten (-86)
Boken är mycket innehållsrik och beskriver mycket detaljerat allt från inlärning till problemhantering. Den beskriver dessutom vilka funktioner som utnyttjas vid spårinlärning (flock, jakt, kamp och näring). Författarna använder sig av husse/matte spår vid inlärning. De är mycket noga med vinden. Föraren ska ha vinden i ryggen. Innan man börjar gå kommer man överens med medhjälparen vart man ska gömma sig. Hunden är kopplad i sele och lina och står med medhjälparen ca 10 meter framför några buskar. Föraren pockar på hundens uppmärksamhet och går sen ut, igenom buskarna så att hunden tappar visuell kontakt. Medhjälparen går efter ett par minuter fram i spåret och låter hunden själv undersöka det. Viktigt att hunden får lösa uppgiften själv. Författarna beskriver därefter olika hundtyper och metoder för fortsatt spårträning. Författarna byter ut spårläggaren mot en jacka som slut efter ett tag, jag föredrar att tidigt byta husse/matte mot ett favoritföremål som slut istället. Jackan känns som ett onödigt steg. Vinden och dess betydelse struntar jag i, så länge jag inte ser några bekymmer! Eftersom jag arbetar som flygledare och med vinduppgifter så vet jag hur mycket den slår på kort tid och att markvinden är helt annorlunda jämfört med den 1,5 meter upp! Om hunden arbetar på ett osystematiskt vis i sitt spår så kan jag börja ta hänsyn till vindar då jag lägger upp övningar.

Jag vet att boken finns i omarbetad form men har själv inte hunnit att läsa den ”nya”. Roland och Inki är mycket sympatiska som personer och jag anser att de skriver på ett enkelt och lättfattligt sätt. De har båda bevisat att de är duktiga spårhundsförare med många framgångar genom åren...

Spårdressyr Sune Johansson (-86)
Författaren är polis och boken skiljer sig ganska mycket från andra böcker skrivna av SBK-förare. Sune tränar sina hundar till att bli säkra och duktiga spårhundar. Han lägger upp sin träning efter 100 lektioner, när lektionerna är avklarade som har han ett träningsschema med olika ordning på sina lektioner så att hunden fortsätter övas. Han är mycket systematisk och planerar hela sin träning. Hunden ska kunna klara 10 timmar gamla spår som är 7 kilometer långa. När detta är uppnått har han gjort ett grundschema 2 i syfte att uppnå 15 timmar gamla spår som är ca 1 mil långa. Om allt inte går planenligt ska man lösa problemet och sedan fortsätta på huvudprogrammet.

Sune börjar redan första övningen med någon okänd. Han anser att hunden blir bättre om den redan från början tränas i att spåra efter ett antal olika spårläggare. Sune ger redan första spåret hunden ett kommando och har sele och lina på den. Om hunden avviker från spåret mer än 35 meter så ingriper Sune med dressyr. Instruktörerna selar av och avbryter istället. Sune går alltid minst 10 meter bakom sin hund för att den inte ska få vittring ifrån honom, själv föredrar jag att arbeta nära mina hundar –jag ser spårarbete som teamwork! Sune ser apporter som spårhämmande för hunden, han vill att hunden bara markerar föremål i spåret och sen spårar vidare. Jag kan till viss del hålla med. Jag vill ha ett kort och intensivt intresse för apporterna för att hunden sen ska åter växla och vilja ta sitt spår igen. Jag anser att mycket av skillnaderna beror på att Sune vill ha väldigt spårpålitliga hundar. Hans hundar ska hitta bovar och försvunna personer där spåren i vissa fall kan vara mycket gamla. SBK-förare tränar mer med inriktning på lyckade tävlingsresultat –många redovisade pinnar.

Boken är i mitt tycke lite omständlig och känns lite förlegad...

Spårhundsboken Staffan Nordin (-95)
Staffan har skrivit en bok som tar upp mycket tänkvärt i spårhundsträning. Han ger mycket tips och idéer för både tävlingsförare och förare som vill utveckla sina hundar ändå. Han ger inga universallösningar utan har en mycket ödmjuk inställning till spårträningen. Han förklarar att hundarna är olika individer och att mycket beror på men att man kan pröva och se till sin egen hund.

Han prövar hundens spontana reaktion med ett slingrigt spontanspår. Staffan lägger ett stort eller många föremål i en hög som slut för att hunden inte ska missa slutet. Han skär spontanspåret så att riktningen naturligt blir framspår. Om spontanspår inte fungerar efter flera försök använder han en medhjälpare som får släpa ett roligt föremål. Hunden får titta på när medhjälparen släpandes försvinner. Medhjälparen lägger föremålet och går i båge tillbaka. Alternativt kan man lägga släpspåret själv med hunden uppbunden. Staffan tar upp spontanspåret så att hunden inte bör bakspåra, vilket jag tycker är en vettig idé. Staffans variant med ett släpspår för att ge mer vittring på marken var nåt som jag inte tänkt på eller hört innan jag läste hans bok. Staffan tränar från början lite slingrigt, de flesta försöker lägga första spåret rakt. Jag ser inga problem med att redan från början ”utmana” hunden och dess näsa lite. Många gånger underskattar vi förare våra hundar och deras kapacitet!!!

Hundskolans Spårbok Hundskolan i Sollefteå AB
Även hundskolans bok är mycket bra med utförliga beskrivningar och illustrationer för att ge läsaren förståelse och inspiration i sin spårträning. Författarna anser att man bör vänta med att spårträna sin hund tills den är ett år eftersom den inte är mentalt mogen förrän då. De påpekar att alla hundar kan spåra, förarens uppgift är att få hunden motiverad. Första övningen går ut på att hunden sitter uppbunden och föraren går ut ett par meter med en trasa som denne jonglerar med samtidigt som man gör ett avstamp. Föraren låtsas tappa saken och går därefter ut ett ca 100 meter långt spår. Där föremålet läggs gör man ett nytt stamp så att det blir mer vittring. Man går tillbaka och är passiv själv då man selar på hunden. Man låter hunden gå fram till första avstampet och avvaktar lugnt för att se om hunden är intresserad av spåret. Den första övningen och hundens beteende på den blir sen avgörande hur man fortsätter träningen. Förslag på olika grundträningsmetoder ges. Författarna såg redan efter första övningen vad man skulle förbättra och gav olika problemlösningsmetoder. Metoderna var för ointresserade hundar, för högt motiverade, dåligt föremålsintresse och spårning med hög nos. Jag brukar göra ett par övningar och sen gå in och styra upp eller lösa eventuella problem. Hundskolans bok tog upp avstamp i spårbörjan och slut, visst kan man göra såna men jag tror inte de spelar någon större roll. Att låtsaslägga föremålet vid början är en variant för att öka hundens intresse att nåt händer där. Sen vill hunden förhoppningsvis undersöka spåret vidare, hunden faller naturligt in i spår.

Nästa del ->
 

NÅGRA AV VÅRA TJÄNSTER

Hundannonser Kennelsida Verksamhetssida Info om tjänster

VOVVE.NET

Om Vovve.net Kontakta oss Annonsera på Vovve.net Varumärket "Vovve"

FÖLJ VOVVE PÅ FACEBOOK

FÖLJ VOVVE ÄVEN PÅ ...

Vovve.net

TIPSA VOVVE

Något som är fel på sidan ovan?
Tryck här för att rapportera fel eller tipsa Vovve.

VOVVES NYHETSBREV

 
Populära raser idag:   Chihuahua | Schäfer | American Staffordshire Terrier | Tibetansk Mastiff | Riesenschnauzer | Yorkshireterrier | Cirneco Dell'etna
© 1998-2022 Enfinia AB