Min hund vaktar mig

Hejsan.
Mitt namn är Cecilia.

Jag har en engelsk springer spaniel hane på 18 månader som jag har
problem med. Han kallas Nogge. Jag fick hem honom i somras (när han var ca 1 år) för social träning, då han flyttat tillbaka till uppfödaren från valpköparen p.g.a.omständigheter.

Uppfödaren berättade för mig att han hoppat upp på en av hennes burar
och lagt sig för att tugga på ett tuggben men när min dåvarande pojkvän
skulle ta ifrån honom det så började han morra och högg efter händerna
på honom, det var då, som uppfödaren säger, problemet började.
Vi förstod problemet och tog hem honom i alla fall, vi tänkte att en
del hundar är ju "vaktiga" av sig när det är ett tuggben i närheten.
Han började vakta mig vilket gjorde att han började morra åt min
dåvarande pojkvän närmade sig, i början var det minst en gång om dagen
men blev med tiden färre och färre utfall eller vad man ska kalla det.
Efter ett tag när det tagit slut så träffade jag en annan kille som
Nogge kom mycket bra överens med i början men nu morrar han så fort min
kille kommer hit efter jobbet.

När jag är själv med honom om dagarna så går det hur bra som helst, då
är han "gamla" vanliga Nogge men så fort min kille kommer hit så blir
han väldigt reserverad så fort någon av oss börjar närma oss honom.
Vi tycker detta är ett jobbigt problem och vill absolut hitta en lösning
på detta utan att behöva ta bort honom.
Jag var till Djurmagazinet när Fredrik Steen var där och signerade sin
bok och frågade honom om detta problem och det han tyckte att vi skulle
göra var att ignorera Nogge när han börjar morra men gör man det så
följer han efter en vart man än går och fortsätter att morra.
Att ta tag i honom och lägga honom i "underläge" fungerar inte heller,
då han blir ännu argare och hugger efter händerna på den som håller i
honom.

Den enda lösningen vi har just nu är att sätta in honom i en bur så fort
min kille kommer hit, vilket jag tycker är väldigt tråkigt eftersom jag
tycker att man ska kunna ha sin hund lös fast man får hem människor.
Det går jättebra med min kille och Nogge när jag inte är i närheten men
så fort man blir fler än en person hemma så blir han reserverad och
börjar morra så fort man närmar sig, det räcker med att man ska gå förbi
honom.

Han blir lugnare när man har en till hund med honom, var hundvakt och
märkte då att han inte blev lika reserverad.
Vi båda är hundvana sedan tidigare och är inte rädd för honom men det är
inte så vidare kul när han börjar morra så fort min kille kommer hit,
eller när man får besök.

Kan det vara så att han har ont någonstans eller varit med om något som
gör att han förknippar situationen med något obehagligt?
Snälla, jag behöver hjälp, jag vill verkligen inte behöva ta bort min
ögonsten.

Mvh Cecilia

Hej Cecilia!
Du har övertagit en hund som haft minst ett hem innan ert. I det livet/hemmet har det hänt hunden saker som nu visar sig i form av osäkerhet. Och helt troligt är det män/killar som burit sig illa åt mot hunden. Hur uppfödaren är/var spelar också roll och har betydelse och då hur de är när ingen utomstående tittar på. Där kan också varit hårdhänt/orättvis, och eller ingen, fostran alls.

Hundar ljuger inte, något har åsamkat honom oro/chock/rädsla vilket ger detta beteende. Du nämner att det inte hjälper att lägga ner honom. Det vittnar om att även ni gör fel och inte förstå hur hundar lär och uppfattar sin omgivning. Så ett skäl till att hunden är i harmoni med en eller flera personer men sällan med två, har helt troligt att göra med din/ er anspänning, då ni vet hur det var senast. Och på så vis kommunicerar ni till hunden en oro/vaksamhet som ni i sig helt troligt inte känner till/är medvetna om.

Hur mycket hunden rastas och med vilken typ av promenader, hur långa, vad man gör och så vidare har också stor betydelse för hur en hund är.
Och givetvis kan han ha ont någonstans, i öronen är inte så ovanligt för hundar med långa hängande öronlappar. Hunden kan ha ont i skelettet – höfter, falangben, kan ha hjärtfel, tandproblem etc.

Gör en undersökning av er hund hos en veterinär som begriper att beteendeförändring ofta beror på smärt hos hunden, och gör den nu.
Är han frisk, bra då vet du det. Om inte, så kan man åtgärda så att smärtan försvinner.
Om så är fallet med långvarig smärta exempelvis i ett öra, inse då att beteendet delvis kan var inlärt. Vilket innebär att även om smärtan nu är borta så kan hunden ”minnas” och tro att den är kvar, varför man måste vara lyhörd och läsa sin hund, så att man kan ge ro när så behövs.

Att skrika, gapa, lägga omkull, dra i öronen, kasta burka efter och liknande idéer som idag inte är så ovanliga för att korrigera ett felbeteende är ingenting som hjälper, för hunden kommer aldrig att förstå vad som är fel – som ni ser det. Killar är ofta lite busigare och hårdhäntare än tjejer, be din kille leka med din hund med lärande saker. Massor av lärande tips finns i mina två böcker; ”Aktivera din hund” och ”Mentalaktivering för din hund”
Genom att få mental aktivering och då kanske av husse, kan helt troligt leda till att hunden finner honom tryggare, än nu. Att hunden också får ro efter långpromenad och aktivering är inte minst viktigt.

Denna typ av problem du beskriver är för mig diffusa eftersom jag inte kan få svar på mina frågor och därför kanske mitt svar inte ger hela lösningen. Då är det bäst att ringa mig så att vi kan samtal och jag kan få en klarare bild.
Ring mig då på 0939 107 10 32

Charlotte Swanstein
Hundpsykolog