Vill du berätta om din ras?
Berätta om dina erfarenheter av denna ras, så att andra besökare kan lära sig om mer.
Du måste logga in först!
Logga in överst på denna sida.
Du måste logga in först!
Logga in överst på denna sida.
Vovves medlemmar skriver vad de tycker om Jämthund
Letar du efter en ras och kan inte bestämma dig? Läs vad Vovves medlemmar tycker om de raser som de själva har erfarenhet av. Både positivt och negativt!
Jämt Mä =) skriver 21 januari 2011:
av Aksel Lindström 1952
Detta är historien om hunden som försvann.
Måhända är det något av en överdrift att påstå att jämthunden helt utplånades, men nog vågar jag säga, att den som ras var i det närmaste förintad, då räddningsarbetet i elfte timmen sattes igång och de sista spillrorna hopsamlades för att bilda grunden till den stam av jämthundar vi nu äger.
Åtskilliga forskare betecknar denna hund vara den mest urnordiska vi har i behåll. Hur därmed verkligen förhåller sig undgår mitt bedömande, men att jämthunden funnits inom Jämtland och angränsande landskap allt sedan förhistorisk tid, torde få anses för visst. Mot denna bakgrund förefaller det som höll på att ske så mycket märkligare. Och när jämthunden år 1946 definitivt blev erkänd som ras, hade en strid som säkerligen saknar motstycke inom den nordiska kynologins (raslärans) historia, äntligen förts till ett lyckligt slut.
Hur kom det sig att denna hundras gick sin förintelse till mötes mitt under ögonen på ambitiösa svenska kennelmän?
Att ge ett uttömmande svar på den frågan låter sig icke göras, ty i detta händelseförlopp finns åtskilliga dunkla punkter som fortfarande är outredda, men för att söka klarlägga vissa kvardröjande missuppfattningar om det förgångna vill jag här genom en skissartad skildring relatera det väsentligaste.
Ännu under 1910-talet fanns det gott om storvuxna jämthundar i den bygd jag växte upp, och som den djurbetagna pojke man råkade vara, blev det självfallet så, att dessa hundar för mig kom att förkroppsliga det bästa och enda riktiga hos den stora familjen canis (hund). M.a.o. för mig skulle det vara en jämthund; alla andra raser syntes mig groteska och oäkta, sak samma hur fina stamtavlor som kunde uppvisas. Denna oförlåtligt ensidiga uppfattning om den kynologiska världen, låg mig länge i fatet när det gällde att få den rätta kontakten och värderingen av andra hundraser, men den skulle emellertid bli mig till god hjälp i ett viktigt sammanhang längre fram i tiden.
De enstaka exemplar av den lilla gråhunden, som under mina uppväxtår började hållas här och var i byarna, betraktade jag med misstänksamt förakt. Säkerligen icke berodde detta på att jag hade några föraningar om att gråhunden skulle komma att undantränga jämthunden; snarare var det de små gråhundarnas nervöst bjäbbiga lynne och deras sorgesamt sotiga uppsyn, som så bjärt bröt mot de stora gårdvararnas ljusa anleten och värdigare sinnelag, vilket fick mig at reagera som jag gjorde i den tiden.
Sedan Svenska Spetshundklubben tagit säte i Östersund började dock propagandan for den sk. renrasiga gråhunden att lämna allt tydligare spår efter sig. Folks respekt för stamtavlor steg och lusten att vinna utställningspriser lockade. Den nya hundsorten blev allt mer vanlig även bland allmogen, och därmed hade jämthundens vandring mot förintelsen tagit sin början. Men under de första åren var detta ett tveksamt och saktfärdigt skeende, och ännu i början av tjugotalet fanns relativt stora stammar av jämthund kvar.
Men tio år senare när jag ville skaffa mig en hund av den gamla sorten, fann jag till min bestörtning att jämthunden var nästan helt försvunnen. Endast hos skogsbygdens jägare, som satte större värde på goda jaktliga egenskaper än stamtavlor, hittade jag ett och annat exemplar av den storväxta jämthunden, men även de flesta av dessa företedde inslag av främmande blod. och gamla jägare uttryckte öppenhjärtigt sina bekymmer för hur det slutligen skulle bli med jämthunden, ty att finna lämpliga parningsdjur blev allt svårare, varför korsning med de mindre gråhundarna ofta tillgreps som en nödfallsutväg. Det stupade nu brant mot slutet för jämthunden, vilket var en utveckling som bittert fördömdes av många jägare bland allmogen, men kennelfolket vände fortfarande dövörat till; Den sk. renrasiga norskbetonade gråhunden tycktes för dem vara det enda saliggörande.
Dock var det icke orenandet av gråhundsblodet som bekymrade mig. Men att kennelmän som uppehöll sig i Norrland och hade tillfälle att både lyssna till de gamla jägarnas varningar och att själva se bur snabbt de sista resterna av jämthundsstammen trängdes ut och förintades utan att de företog sig något för att rädda den, det bekymrade mig så mycket mera.
Jag började nu i pressen att gå till angrepp mot de företeelser som hotade att utrota den gamla jämthunden. Svaren från de som kände sig stungna uteblev heller inte, och jag blev hasteligen undervisad om att jag blandat mig i något som jag icke begrep. Men samtidigt fick jag mottaga många brev från folket ute i bygderna, som tackade för att deras synpunkter äntligen blev framförda, och detta sporrade mig vidare.
Sedan pressdebatten om den utdöende hundrasen flyttats över till stockholmspressen kom greve Björn von Rosen till min hjälp, vilket innebar en hastig vändning i denna ojämna fejd. Efter ett personligt sammanträffande, varunder vi grundligt genomgick saken, beslöt vi att söka kontakt med Svenska Spetshundklubben i Östersund, och inför denna organisation framlade vi på våren 1942 våra synpunkter. Tack vare von Rosens auktoritet som kynolog parat med hans diplomatiska framställningssätt, lyckades han nästan i en handvändning övertyga Spetshundklubbens ledning om det avvita och ohållbara i det rådande kaos som uppstått samt om vikten av att rädda vad som fanns kvar av jämthundsblodet.
Detta resulterade i att Spetshundklubben med överväldig majoritet ställde sig bakom von Rosens och mitt förslag att vi gemensamt skulle utarbeta en standard för den utdöende hundrasen, som där skulle betecknas som jämthund, och därefter ingå till Svenska Kennelklubben med ansökan om att få den erkänd som ras.
Utarbetandet av denna standard stötte givetvis på stora svårigheter. Detta inte minst genom att de kynologer som länge sysslat med gråhunden, satt fast i de bestämmelser som redan fanns för denna, och menade att det här i huvudsak blott gällde en storleksfråga. Ljusa tecken på nos, kinder och strupe ansågs då av de flesta kynologer som inslag av främmande blod, medan jag däremot yrkade på att just dessa tecken i standarden skulle anges som karaktäristiska för jämthunden, och att de djur som ägde dessa kännemärken borde favoriseras av standarden.
Redan nu, sex år efter det jämthunden blev erkänd som ras och aveln kunde börja bedrivas på rätt sätt, har de ljusa karaktärstecknen slagit ut och blivit så allmänna, att det nu är ett ytterst ringa antal bland de stambokförda jämthundarna som saknar dem. Detta talar väl för den homogenitet som redan nu är att finna i den pånyttfödda rasen.
Man måste en gång för alla göra klart för sig, att jämthunden som ras betraktad, börjar 1946, och att de hundar som då godkändes som stam, måste få anses minst lika goda fast de icke ägde någon blodlinje från stambokförda gråhundar. Ty vid den tidpunkten fick vi med tacksamhet acceptera varje djur som visade sig vara bärare av den arvsmassa, som genom systematisk avel skulle rädda ett värdefullt hundmaterial åt eftervärlden. Och skulle det här i detta sammanhang talas om några ädlare linjer, borde det i rättvisans namn vara de vilka kommer från stammar som skogsbygdens jägare i det längsta sökte bevara.
Ett är emellertid visst att den snabbare och mera uthålliga jämthunden på stora och oländiga marker där han hör hemma och under de krävande jakter som där ofta uppstår, är sin kortbente kusin vida överlägsen. Och det var väl också just denna egenskap hos den gamla jämthunden som fick skogsbygdernas älgjägare att i det längsta hålla den kvar. Eller med andra ord: jämthunden frälste sig själv från undergång genom sin duglighet.
Höstlöv skriver 21 april 2010:
Jämthunden är en lugn och otroligt snäll hund. Men det man sällan ser mycket skrivet om är att de är otroligt självständiga, likt de flesta jakthundar. Det betyder att de har mycket eget vilja som visar sig extra mycket utomhus. Dessutom har de såklart en väldigt stor jaktlust. Det kan komplicera utomhusträningen en hel del.
Att skaffa en Jämthund som enbart sällskapshund är att inte se till hundens behov. För den här rasen har ett stort jaktbehov. Är du intresserad av rasen, men inte är jägare så finns det vissa alternativ. Du kan exempelvis låna ut hunden till en jägare under jakten (det här tar inte bort det faktum att jämthunden behöver få vistas en hel del i skogen och även vara lös och "tränas" när det är möjligt - och det är ditt ansvar). Ett annat alternativ är att se efter om det finns omplaceringshundar som har problem med jakten. Men det är sällan de dyker upp och jaktbehovet försvinner inte trots att de i vissa sällsynta fall kanske inte blir experter inom området.
Jämt Mä =) skriver 19 april 2010:
Svenska Älghundklubbens Rasstrategi för Jämthund
Jämthundens historia.
Frågan om Jämthunden har samma ursprung som gråhunden kan diskuteras. En teori är att jämthunden härstammar från Inostranzewi - spetsen. Kraniefynd 7000 år gamla från trakten av Ladoga från en hund med kraftig kroppsbyggnad och storvuxen kan vara en anfader till Laikor, Polarhundar och Jämthund. Dessa hundar har utvecklats ur de hundar som de nordliga jägarfolken hade med sig.
I stenåldersboplatser och gravar fram till medeltiden finns kraniefynd som bevisar att det fanns spetshundar både av en stor typ som en annan mindre typ. Blandformer av dessa fanns naturligtvis och utvecklade lokalt de former som idag är våra spetshundar som i sina namn anknyter till olika landsdelar.
Äldsta anteckningar om jämthunden härrör från de som hade släktingar med hund på 1840-talet. Dessa hundar skall ha varit större och tyngre än dagens hundar men i övrigt rastypiska enligt dagens typ. Namnet Jämthund förekom ibland när hundarna beskrevs.
Vanligaste namnet på rasen under 1800-talet var annars kanske Björnhund, men i Norge finns också omnämnt "Storsjöhundar". Hunden hölls dels för jakt på björn och älg men också som pälsdjur. Lokala stammar av "den gamla stora sorten" kunde ha mjuka öron och rätt korta och grova nosar.
De grå spetsarna var mycket varierande och hade många namn. Bl.a. förekom namnet Jämtspets, Norrlandsspets, Jämthund, Gråhund, Norrländs Pälshund etc. Rasvarianten Jämthund skildrades första gången 1894. Särskilt nämndes noslängd och ögonens form (placering). Varianten hade en bakbensvinkling som var mera böjd i knäleden än den mindre hunden. Mellanformer fanns det gott om eftersom gråhundar ofta blandades med jämthundar. Den större, mera grovt byggda hunden och mörkfärgade sorten hade sin starkaste utbredning i Härjedalen och trakterna kring Storsjön. Bönderna kring Storsjön omnämndes ibland som "Storhundsslaget". I SKK:s tidskrift från1894 är den större vargliknande typen den vanligaste i Jämtlands län.
I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet minskade antalet jämthundar, men rasens minsta numerär hade dock rasen omkring år 1940. Någon metodisk avel bedrevs inte.
Den första standardkommitte som SKK tillsatte beslutade att välja bort den större varianten när gråhundsstandarden skulle skrivas. I efterhand kan produkten ses som en sammanblandning av jämthundens särdrag som huvudform och jaktduglighet och gråhundens storlek. I standardkommitten satt en jämtlänning och en norrman.
Från 1917 och 1918 har vi bevis på svårigheten att bestämma var de jämthundliknande individerna hörde hemma. En hund erövrade då det ena året 1:a pris som jämthund och andra året 1:a pris som gråhund. Hur man kunde bedöma en hund som jämthund när rasen inte existerade officiellt före 1946 finns inget svar på.
1930 när Aksel Lindström återkom från Alaska gjorde han den iakttagelsen att det fanns bara spillror kvar av den gamla stammen. Han igångsatte för egen del en uppfödarverksamhet av jämthundar och hade bl.a. enligt Erik Arvidsson ett 30-tal hundar i sin ägo. Ett användningsområde för hans hundar var användningen som draghundar och fanns med i hans tjänst vid räddningstjänsten i Storlien. Delar av hans hundspann tjänstgjorde i ambulanstjänst under finska vinterkriget. Erfarenheterna därifrån uppmärksammades av armehundchefen och hjälpte senare till i räddningsaktionen för jämthunden.
Vintern 1942 skrev Aksel Lindström en artikel i Sv.D. om den stora hunden, som efterföljdes med ett antal intervjuer och artiklar om den samme. Vid Svenska Spetshundklubbens årsmöte kom den avgörande brytpunkten för att särskilja raserna, men man lyckades inte då påverka SKK till att erkänna jämthunden som egen ras.
1942 gjorde Helge Jonsson ett upprop för björnhunden. Namnet var Björnhund från början efter rasens erkännande men döptes snart om.
Innan Jämthundarna erkändes som egen ras rasade en mycket hätsk strid om det var en hund att satsa på. Inte minst från SKK var motståndet mycket hårt. För dagens jägare eller hundvänner i allmänhet är det svårt att fatta den lidelse som visades när det var fråga att införa något nytt. Några gråhundsfantaster deltog också i striden och menade att det fanns varken plats eller berättigande med ytterligare en älghundras.
1946 var striden om jämthundens godkännande som ras till ända.
Från olika byar och områden i Jämtland hämtades vid inventeringen och restaureringen kvarvarande spillror av rasen. Hundarna namngavs ofta efter orten där de levde. Sålunda finner vi hundar som sades bära "Lillsjöhögsblod", "Klövsjöblod", "Storåbrännablod" osv. Bland bärare av dessa blod fanns hundar som blev legendariska och ännu idag 60 år senare känns igen av jämthundsvänner. En hund att särskilt nämna är Rensbo Boy som också var åskådningsobjekt när det vände till jämthundens favör på ett hetsigt möte i Östersund år 1946. Från Klövsjö nämns 885/VV Pila Britta med sannolikt världsrekord i antalet valpar. Serien 18+17+16 på 1½ år och efter ytterligare ett år 16 st.
Exteriören har varit uppe till debatt i flera omgångar. Standarden har reviderats 1953,1991 och 2000. Torra och lätta hundar har föredragits av en del, medan andra har hållit på en hund med mera massa i kroppen. En negativ påverkan på exteriören hade några hundar som starkt påverkade pälsen och svansen. Björn-Jim levde på 30-talet och Stugun - Jack på 60-talet.
Första jämthunden på ett jaktprov kom 1948 men ingen godkändes förrän 1951 då Jämtälgens Buda blev rasens första pristagare.
Stamboken för Jämthunden var öppen från dagen för godkännandet till 1 jan 1962.
När Jämthundens historia skrivs kan ingen gå förbi Erik Arvidsson och Jämtälgens kennel i Kälarne, Jämtland. Från hans kennel och stammodern Jämtälgens Buda bäres blod i de flesta jämthundarna. Under tiden 1950 till i början av 1980-talet var Erik Arvidsson en mycket framträdande förkämpe för rasen och gjorde sin stämma hörd i olika sammanhang. Åsikterna om hans avelsprogram var delade, men ingen förnekade hans tidiga framgångar.
Något avelsprogram fanns tyvärr inte för rasen förutom hos Erik Arvidsson och några till. Det tillsammans med rasens popularitet gjorde att det värdefullaste arvet i bl.a. "Storåbrännablodet" förskingrades snart och på 60- och 70-talet fanns allt för många jämthundar som var sent jaktmogna och allmänt betraktades som slöa och ointresserade av älgjakten. En av de viktigaste orsakerna var nog att tikarnas betydelse helt negligerades. All uppmärksamhet tilldelades hanhunden. Först när gråhundarna omkring 1970 börjat ta över älgjakten skedde en början till förändring och orsaken till tillbakagången klargjordes. Tidig jakt hos föräldradjuren och tikens betydelse för avkommans resultat blev mer och mer avgörande vid valet av avelsdjur.
Under 90-talet blev jämthunden åter den populäraste älghunden och idag är effektiviteten hos jämthund och gråhund likvärdiga.
En utveckling som skett är att envisheten vid förföljandet av flyende älg ökat på gott och ont.
Huvudmannaskapet och organisationsformerna har skiftat för rasen.
Först på plan var Svenska Kennelklubbens Spetshundssektion som bildades 1910 för att tillvarata "den nordiska spetsens raser". Däri ingick Gråhund, Lapphund och Norrbottenshund. Spetshundssektionen förvandlades 1917 till Svenska Spetshundklubben med säte i Stockholm. Efter några år flyttas sätet till Östersund. Klubben anordnade bl.a. premiering för gråhundar i Östersund den 13 mars 1918.
1946 bildas Syd- och Mellansvenska Spetshundklubben med säte i Stockholm. Det var den första och den enda lokalklubben tillhörande Svenska Spetshundklubben. De närmast följande åren övergår all verksamhet rörande gråhundarna till denna lokalklubb medan Svenska Spetshundklubben i Östersund samtidigt blivit en klubb för jämthundsintressenterna.
1952 ombildas Svenska Spetshundklubben med säte i Östersund till Svenska Jämthundklubben med verksamhet bara för Jämthund. Svenska Jämthundklubben fick specialklubbsstatus inom SKK:s ram och inte under Svenska Spetshundklubben.
Samma år ombildas Syd- och Mellansvenska Spetshundklubben till Svenska Spetshundklubben med säte i Stockholm. Svenska Spetshundklubben verkar för alla raser av spetshundstyp alltså även Jämthund.
Efter förfrågan bl.a. från Västernorrland och Dalarna insåg Svenska Jämthundklubben nyttan av lokal förankring och påbörjade ett framgångsrikt arbete med att bilda länsvisa lokalklubbar. Det fick som resultat att intresset och medlemsantalet fick snabb tillväxt.
I längden var det ohållbart med två specialklubbar med ansvar för samma ras. Därför ombildas och sammanslås 1961 Svenska Spetshundklubben och Svenska Jämthundklubben till Svenska Älghundklubben. Lokala Jämthundklubbar ombildas till lokala älghundklubbar. I Svenska Älghundklubbens stadgar 1961 fastställs att SÄK:s uppgift är att såväl i jakt- som exteriörsynpunkt främja aveln med av Svenska Kennelklubben erkända älghundraser.
SÄK fortsätter därefter arbetet för lokal verksamhet och efter några år fanns det ett rikstäckande nät av lokalklubbar med SÄK som paraplyorganisation...
Detta hitta jag och tyckte va intressant läsning . Hoppas ni tycker det med =)
Jämt Mä =) skriver 19 maj 2009:
Jämthund skriver 16 maj 2009:
Jörgen Råberg
Skylark skriver 12 maj 2009:
En arbetande hund som kräver sin förare, sällan vek men ändå lyhörd. Den har en förmåga att tänka själv och behöver bli både psykiskt och fysiskt aktiverad dagligen. Det är viktigt med träning och beröm. Eftersom det är en hund av jakttyp behöver den få vara ute mycket och helst i skog och mark. Den behöver också ha stimulans och lära sig att koppla av.
Min hund är en mycket viljestark hund som man måste vara tydlig med och inte "fuska" med. Han behöver mycket motion och om man väljer att inte jaga med en sådan här ras måste man ändå vara beredd på en hel del annan aktivitet så att hunden kan få utlopp för sina sinnen. Spår är perfekt. Jag anser att denna hund hör hemma på en gård på landet eftersom det är frisinnad hund. Han har mycket päls och blir lätt varm så korta resor i bil sommartid vore att rekommendera. En lägenhet vore inget bra alternativ då den skäller i regel mycket. Om den inte används i jakt men ändå har varit jakthund har den otroligt mycket jakt i sig fortfarande och kan vara svårt att få bort helt. Denna ras skäller och eftersom det är en ras av ställande typ är detta inte så konstigt.
Min hund älskar också barn. Han leker gärna med dem och drar dem i pulkor vintertid.
Han är trevlig och tycker om att få uppmärksamhet. En otroligt vänlig hund som inte vill någon illa. Han gör det man ber honom om, även om det ibland kan ta tid för honom att fundera ut hur han ska göra.
Kortfattat:
Vi bor på landet och min jämthund får vara ute mycket, men han måste ha tillgång till skugga då han lätt blir varm. Han skäller en del på folk som går förbi och på hundar och jagar gärna saker runt om. Det är svårt att ha honom lös då han gärna sticker iväg på äventyr eller efter något djur. Han fungerar utmärkt ihop med barn, kan vara något framfusig eftersom han är tung och tror att han kan knuffas tillbaka. En vänlig och lättlärd ras men som kräver sin förare. En smidig, snabb hund som utan problem kan lära sig att dra. Med mycket vilja och engagemang får du hunden dit du vill. Han uppskattar beröm och uppmärksamhet. Men kan också vara självständig och högfärdig.