Vill du berätta om din ras?
Berätta om dina erfarenheter av denna ras, så att andra besökare kan lära sig om mer.
Du måste logga in först!
Logga in överst på denna sida.
Du måste logga in först!
Logga in överst på denna sida.
Vovves medlemmar skriver vad de tycker om Rhodesian Ridgeback
Letar du efter en ras och kan inte bestämma dig? Läs vad Vovves medlemmar tycker om de raser som de själva har erfarenhet av. Både positivt och negativt!
Manganus skriver 1 juni 2012:
Men de andra två hundarna verkade fatta snabbare och minnas bättre. Denne RR blir ofta förvånad över förändringar, som när en port som brukat vara stängd plötsligt är öppen, eller om en cykel som brukar stå på ett ställe står nån annanstans, ...eller en bil, ...eller en släpvagn. Andra och tredje gången som han upptäcker förändringen brukar han titta lika förbluffat på nyheten som första gången. ;-)
Ungefär på samma sätt har det varit med lydnadsträning. Hunden verkar fatta lite trögt. Men när han sedan väl fattat, då är det inga problem med kommandon som sitt!, ligg!, hit!, stanna!, backa!, fot! och spring iväg!
Fast mina riktningsangivelser, dem förstår han inte. Varken upp, ned, höger eller vänster. Skillnaden mot boxern är stor. När han och matte gått kurser så har han varit lite harig. Den prasslande tunneln tror jag aldrig att han vågade sig in i.
Tyvärr blev jag sjuk och är sedan flera år sjukskriven. Det senaste året har jag mått lite bättre, och kunnat ta hand om de dagliga promenaderna, vilket varit bra för oss alla. Jag har ju mera tid än matte som arbetar heltid. Det går förvånansvärt lätt och snabbt att sätta på honom halsband och koppel om vi träffar på människor, bilar eller andra hundar, men ofta känns det helt omotiverat. Vi går drygt tio kilometer om dagen, oftast. Mindre när det regnar, och mindre också de dagar jag inte klarat så långa utflykter.
Han springer efter harar, kaniner, grävlingar, ekorrar och fåglar. Ibland kan jag lyckas fånga hans uppmärksamhet så att han inte springer iväg, men oftast hinner han iväg innan jag fattat vad som händer. Å andra sidan återvänder han nästan alltid snabbt när det gått upp för honom att flocken, dvs jag, inte följer med. Vad menar jag med snabbt? Ibland tar det 10 sekunder, ibland 20. Under den tiden är det lönlöst att försöka kalla på honom. Men sedan vänder han, och brukar komma tillbaka sprallig och lycklig efter det lilla äventyret. Under promenaderna håller han sig oftast intill mig utan att jag behöver ge några kommandon alls. Ibland gör jag det ändå, för övningens skull. ;-) När vi börjar närma oss promenadens slut sackar han efter mig istället. Jag vet inte om det är av trötthet, eller...
Och i skymningen verkar han mörkrädd. Då brukar han gå tätt bakom mig. :-D
Hemma är han också harig på det sättet att han ofta hoppar upp från platsen där han ligger vid obekanta eller oväntade ljud, som när jag ändrar ställning i en stol, slår på eller stänger av musik, eller om jag tappar en kniv eller gaffel i golvet. Egendomligt nog är det bara hemma som han reagerar nervöst på det där sättet.
Bortsett från promenaderna så sover hunden faktiskt mest. Det är förunderligt hur mycket han kan sova. Skiner solen så sover han där solen värmer. På en matta inne, eller på trädäcket eller på gräsmattan. Om det är kallare så har han en egen plats med madrass, kudde och filt intill ett värmeelement. Han är en frusen hund. Ibland, inte sällan faktiskt, lyckas han få det mesta av kroppen under filten, och ibland lägger han kudden så att den ska skydda nosen mot det kalla golvet.
Voffa skriver 12 december 2011:
Jag har en ridgeback-kille på 10 månader som jag skaffade efter mycket eftertanke på vad jag ville att vår hund skulle kunna tillföra vår stora brokiga barnfamilj.
Han har INTE gjort oss besviken, däremot mottagare av oräkneliga duster med hans tänder under den minst sagt utmanande valptiden. Jag hade förstått att de - samt dobermanns - var de värsta och bitigaste val - och unghundarna! JA, det stämmer! De gånger vi träffade på andra ridgebackägare hade alla samma bitmärken på underarmarna - som ett hemligt klubb-märke lite så..
Men det GÅR över bara man är konsekvent och bestämd med var gränserna går. Med kärlek och list kommer du långt. Du som vet med dig att du snabbt blir arg, har kort om tålamod och tycker att hunduppfostran går ut på att hunden ska lyda och därmed basta - ska nog välja en annan hund. Den hunden skulle inte bli en lycklig hund.
Hemma finns 2 katter och fyra barn på 2,6,10 och 14 år. 2-åringen har varit försonad för hårda tag. De leker tvärtom ofta tillsammans. Den stora hunden får vara wigwam eller hängstöd eller myser ihop sig i hundkorgen med honom - när de vilar. Ibland gräver de upp rabatter ihop!
Svårare med sönerna har det varit att lära sig handas på rätt sätt med hans valpolater, hoppandet och bitandet. De har haft svårare att ignorera och de har hamnat i klinch med varandra. De har svårt att stänga honom ute när han bits och hoppar - men nu har de kommit på bra förstånd igen, och har lärt sig att för det mesta avleda. Nu för tiden kommer hans ryck inte heller speciellt ofta utan mest när han är lös i skogen och blir vild!
Just nu har han kommit in i sin första könsmognad och testar allting om igen. Så jag har backat bandet lite i hans vardagagslydnad för att få det att komma tillbaka.
De är otroliga hundar att lära sig sakeroch mycket flickkära. Vår gosis har hittills alltid kommit på inkallning, tom när han har sett en kanin.
Nej, i korthet är de fantastiska hundar, tänker själva och är tysta av sig. Skäller de har de en orsak till varför och inte i onödan. Älskar att ligga i soffan och sängen. ( De blir rätt små när de kringlar ihop sig trots allt) De brukar ligga nere vid fotändan även om det har hänt att jag vaknat nos mot nos med min kille eftersom det inte låg någon skön prydnadskudde att bädda med där nere, haha.
Suveräna med barn om ni sätter upp gränser för barn och hund och hela tiden ser till att ni har uppsikt och vid behov kan skilja av dem så att varken hund eller barn får några dåliga erfarenheter.
Behöver socialiseras med andra hundar och myllriga miljöer tidigt.
Var på mässan igår på utställning, junior för honom. Det kom fram oerhört många små fina barn och ville hälsa - och jag blir så glad över att min softa hund gärna pussar alla barn och myser ikapp. så många andra morrade till eller drogs tillbaka av husse och matte. Det behöber jag inte oroa mig för eftersom barn ingår i hans vardag.
Fantastisk hund :)
Malin & Frosth skriver 25 juli 2011:
nilswirell skriver 23 mars 2011:
För att sammanfatta så vill jag rekommendera RR till alla människor som vill vara aktiva hundägare. Är ni inte intresserade av en hund som kräver mycket aktivitet och träning så är RR inte för er.
GABY skriver 5 augusti 2009:
Det blev det 1972 och så har det varit sedan dess. En ras som passat oss perfekt. Skulle vilja beskriva den som en allround hund. Lydnad för att lära den hundvett. Några har varit lättare att motivera än andra. Min förra tik tyckte att det var helt onödigt, varken lock o pock i valpstadiet o unghundsperioden kunde få henne att förstå varför fot och kom till matte var så viktigt. Däremot helt underbar att arbeta med. Spårträning var som att sätta ett tåg på räls. Pulka o skrinda dragning gjorde hon till 100%.
En underbar mamma till sin enda valpkull. Hon kunde vara envis som en röd gris om hon bestämt sig för något. Absolut ingen hund för någon som inte kan säga nej! -86 hade jag en valpkull där en jättesnäll tikvalp hamnade hos en familj där matte inte kunde säga nej, hon blev omplacerad och blev en underbar familjehund där dom haft Ridgeback förut. Våra nu 12 åriga kullsyskon var inte lätta att få ordning på som unga. Snabba att fatta egna beslut som sällan samanföll med mina önskningar. Tyvärr var husse sjuk i perioder och kunde inte ta hand om hanhunden under dom första åren och två busiga levnadsglada Ridgebacks blev verkligen en utmaning.
ica/ante skriver 16 juni 2009:
Rasen är mkt barnvänlig fast den är så stor. Rasen kan vara svår motivierad. Jag/Vi har ännu inte "knäckt koden" på hur man motiverar just våran ridge. En lösning har varit att skaffa en till hund. Vilket jag tror de flesta som ridge föredrar att göra. För att de gör att ridgen tar för sig och visat upp sidor som den har för att hundrasen verkligen har behov av att leva i flock.
De lilla negativa är just med motiveringen och att hundrasen är valp ganska länge. Desstuom har rasen en tendens att bli slö strax innan, under och efter löpet. Rasen har heller inget jätte stort behov av att leka med massor av andra hundar, vilket kan vara lite tråkigt som ägare. Utan aggerar istället då som en "vakt" som gör ridgen går emellan och bryter om de tycker att de andra hundarn går över gränsen.
Nu låter de som att hunden är jätte tråkig. Men absolut inte.
Ridgen är en kanon bra hund och jätte mysig. Dessutom otroligt vacker och påminner mkt om lejonen i svannen när de går. Ridgen är en familjen hund men väljer att vara mest tillags till en familje medlem. I vårat fall är de husse här hemma, för de är hans som har med sig hundarna på dagarna.
Ridgen är en otrolig spårare. Tyvärr att de i vårat fall inte blivit mkt av när de gäller kurser av olika anledningar. Hunden började löpa så de var bara att hoppa av kusren. Sen har de inte passat med tider etc... Men kan man och har någon i sin omgivning som kan en del om hundar kan man lyssna med dem och sedan pröva sig fram vad just din ridge har för arbetsmeto. Ridgen kan man verkligen inte arbeta med som om de vore en schäfer eller en rottis. Gör man de har man en ridge som inte alls tycker livet e underbart. De e iallafall men erfarenhet.
Crolon skriver 27 maj 2009:
Har haft den förnämliga uppgiften att träna Roddar under något år till och från. Många gånger har jag hört att psyket är det som gör att folk väljer bort denna ras, men jag säger så att om du vet att en hund har fyra ben och svans samt behöver lite kärlek- så kan du ha denna ras. Som alla hundar bör denne få utlopp för sin energi. Om jag får två ord på mig att säga något om min aupplevelser så är det "stabil", "trogen"...vill också lägga till att du har hur mycket hund som helst om du vill och lagom hund om det passar. Fick en beskrivelse på Rodden att den var som en boxer men inte visade det. Tyckte det stämde in mycket väl. Mycket trevlig hund. Som bara behöver känna sig behövd och få vara med. Och ju mer du gör och kräver av denna, ju bättre kan jag tänka mig att denne mår...... Finns det något stopp... hmm nej...
Tänka på...Mycket hund, stabil hund... lyssnar oavsett om du tror det eller ej.
Bonnie & Susanne skriver 14 maj 2009:
Som valpar är de bitiga, en hel del saker i hemmet har blivit upptuggade. De har mycket bus i sig. Man måste avsätta mycket tid till denna ras, inte minst med tanke på deras separationsångest.
I gengäld får man en underbart trogen hund som hänger med på det mesta. Min RR är pigg och nyfiken på allt. Hon älskar barn, och är en perfekt familjehund. Hon vaktar selektivt, dvs hon reagerar när hon känner misstro. Hon är social med andra hundar och har under sina två år aldrig kommit i konflikt med någon annan hund.
Hon är duktig på spår, apportering är dock väldigt svårt. Lydnad är inte hennes starka sida, dock är hon otroligt lyhörd. Jag behöver nästan aldrig höja rösten. Jag tror att det går att lära dem allt så länge man kan motivera dem.