Denna fråga är för oss alla mycket obehaglig och inte särskilt väl behandlad av lagstiftaren. Men på begäran skall jag ändå försöka svara på den.
I allt väsentligt är tidelag förbjudet, men det har i dagens lagstiftning ingen egen brottsrubricering. Fram till 1944 var själva handlingen kriminaliserad genom ett förbud mot tidelag, idag är det istället effekten av ett sexuellt övergrepp som är kriminaliserad. Man får därför använda sig av brottsbalken 16 kap. 13 § om djurplågeri samt djurskyddslagen (1988:354) där det i 2 § finns bestämmelser om hur djur skall behandlas.
Utgångspunkten är i båda dessa lagregleringar att djuret skall skyddas mot onödigt lidande. Med lidande avses fysiskt lidande, exempelvis smärta eller andra besvär, men även psykiskt lidande, exempelvis ångest. Enligt djurskyddslagen skall djuret även behandlas ”väl” samt har vissa rättigheter. Det får bland annat inte agas.
För att kunna döma någon för djurplågeri på grund av ett sexuellt övergrepp måste man alltså kunna bevisa en effekt och det säger sig självt att det inte alltid är möjligt. Det är inte alltid övergrepp lämnar fysiska skador efter sig. Visserligen är ju även psykiska skador straffbara, men det är ju inte heller självklart att ett djur förstår att det blivit utsatt och kanske därför inte får några psykiska skador. Djur har ju inte samma begreppsvärld som vi människor och att kommunicera med dem och fastställa exakt hur det känner är inte möjligt. Självklart kan ju djur uppvisa stressreaktioner och skygghet som man kanske skulle kunna koppla till övergrepp, men bevissvårigheterna är i dessa ärenden inte helt olika de som finns när det gäller övergrepp mot små barn. Huruvida en hund kan uppvisa sådana absolut definierbara tecken på övergrepp kan inte jag svara på, det måste bli en fråga för Charlotte Swanstein.
Övergrepp som inte lämnar skador efter sig? Ja, de är i dagsläget inte möjliga att bestraffa enligt svensk lagstiftning och rättsväsendet klarar helt enkelt inte av att skydda djuren mot detta. Kritik har framförts mot att det är på det sättet och det finns idag sannolikt en majoritet i riskdagen för att bestraffa tidelag, oavsett om det lämnar skador efter sig, men medan vissa tycker att själva handlingen skall bestraffas (M och MP) är andra mer vaga och anser att det skall vara straffbart som djurplågeri. Alla partier är dock överens om att det är ett problem.
Tveksamheten kring att återinföra ett straff mot tidelag är troligen flera. Men dels riskerar det att bli gränsdragningssvårigheter när man skall bestämma vid vilken punkt ett djurplågeri övergår till att vara tidelag, rent lagtekniskt är det då lättare att döma för djurplågeri i samtliga fall man kan konstatera skador (med följden att man inte kan döma om man inte kan konstatera skador).
Men det finns även en annan aspekt. Ett förbud mot tidelag, inklusive övergrepp utan skador eller lidande, anses av vissa vara en rent moralisk lagstiftning kring ett handlande. Många är skeptiska till att genomdriva lagar som inpräntar färdiga moraliska värderingar. Frågan man kan ställa sig gentemot denna tveksamhet är om ett förbud mot tidelag skulle ha stöd i det allmänna rättsmedvetandet, det vill säga hos oss medborgare och i våra generella åsiktsmönster. Svaret på den frågan, tillåter jag gissa mig till, är ett klart ja.
Mattias Skarelius, jur. kand.
