4 mars 2006 av SanCha i aktiv med hund (6 svar)

Jag är själv mycket stolt över min ihärdiga träning av passerande av andra hundar. Det har gett sådana bra resultat att jag från och med igår tränade min hund "Chabo" utan koppel och fot-gående!

Detta bara för några månader sedan med en rabiat framåt rusande hund som tokskällde på alla hundar så man fick skämmas ögonen ur sig.

Vi har en ganska så bra ögonkontakt och han hör hela tiden hur jag mumlar:
- ”Ge f´n i att titta på hunden som kommer, kolla mig istället och gissa om jag har fickan fullproppad med godis”!
     
Som sagt, så har vi tränat på ordentligt och idag fick antagligen en duktig hundinstruktör se mig och min hund. Vi kom att prata med varandra och han berättade att det bästa jag kunde göra var att stoppa godiset i munnen. Vid alla tillfällen där jag kände mig osäker skulle jag spotta detta till hunden som då ovetandes om kommande faror skulle nonchalera mer dessa hundmöten. Dessutom skulle hunden behålla mer av min ögonkontakt eftersom han aldrig visste när och om det skulle komma en godisbit utflygandes från min mun.
(De där människorna är nog hemskt knepiga ur hundens synsätt antar jag.)

Detta lät ju i alla fall väldigt fantastiskt och när vi fick en ny chans att gå ut stoppade jag fickan full av de små knapriga godis kulorna och laddade även handen inuti handsken full så jag hade att tillgå snabbt om det lutade någon fara framför oss.

Vi kom några kvarter hemifrån då jag tänkte utöva denna nya träning och stoppade snabbt in en kula i munnen. Min hund trampade på och hade tydligen fått upp en löptik framför oss. Jag påkallade min hunds namn och han tittade lite tjurigt upp på mig och då passade jag på att spotta min lilla kula. Min hund uppfattade aldrig att en kula for över hans huvud och landade bakom honom i snön. Jag stannade och påvisade godiset för hunden som gladeligt hittade den lilla kulan. Då förstod jag att jag måste visa honom att jag hade detta i munnen och tog fram en kula.

-”Titta här vad matte har, sade jag!
Chabo tittade på kulan och sedan hur jag tog ifrån honom den och stoppade den i min mun.
Visade då mellan tänderna och med handen att godiset låg kvar där. Sedan spottade jag ut kulan som hamnade i Chabos öga.
Han for ner med huvudet och drog tassen över ögat. Själv tyckte jag först att han var lite larvig men efter en stund när han tittade upp och höll igen ögonlocket förstod jag att detta måste nog ha gjort ont.
Jag satte mig ner och klappade min hund lite och tittade så gott jag kunde i hans öga som genast såg lite bättre ut. Till slut kunde Chabo hålla ögat litet öppet så vi kunde fortsätta vår färd.

Jag stoppade på nytt in en ny kula och väntade på ett bra tillfälle och sade hundens namn och fick en ögonkontakt som var så där halvbra eftersom han blundade lite på ena ögat. Tänkte att den var väl OK och spottade igen ut en ny kula. Denna gång hamnade kulan på hans panna och ramlade ner så han kunde ta den.
Förstod då att min hund inte fattade att han skulle fånga de små kulorna med munnen. Utan han i sin hundvärld trodde väl att först blir man bombarderad och sedan belönad.
Så jag satte ner min lilla hund och satte mig själv på knä framför honom. Visade igen godiset som satt mellan mina tänder och skulle precis justera den med tungan då jag hör någon bakom mig ropa:
- ”Hej Sanna…..och satte kulan i halsen när jag drog in luften.

Först kunde jag inte andas och sedan började jag hosta tills kulan kom utfarandes som ett skott och min lilla hund for efter den med ett glatt skutt.

Nu är vi hemkomna och jag har börjat få tillbaka min röst efter allt hostande och min hund ligger med min ögonbindel för ögonen och vilar dem.
Vi har också bestämt att vi inte ska spotta mera på varandra. Ja, det var väl mest min hund som bestämde detta men jag får väl hålla med om att det inte gav några bra resultat, just den här typen av träning om man för varje gång ska ta sig hem halt och lytt!

Trevlig lördagskväll önskar både Sanna och Chabo som ska slå sig till ro framför TV en stund. Där kan väl inget oförhappandes hända i alla fall!