12 januari 2007 av z_HotRag i övriga hundfrågor (11 svar)

Var ute med min 10-månaders setterhane i skogen idag.

Han fick syn på sin första hare, som sprang upp mitt framför nosen på honom, varpå han (naturligtvis) satte av efter den i full fart.

Jag funderade på om jag skulle skrika ett verkningslöst nej (som troligtvis skulle bli en del i att träna in hur lite "nej" betyder) eller om jag skulle springa efter och skrika nej och försöka få tag på honom, eller lita på att han som den setter han är, kommer tillbaka strax.

Jag valde det sista, han är inte så självständig, och håller mer kontakt än min gamla setter någonsin gjort.

Så jag gick upp på en kulle och gömde mig. Det gick 20 sekunder (från att haren hade skuttat iväg) tills Astor störtande kommer tillbaks och letar efter oss. Trodde jag - eller?

Han tog en lov där vi stod sist han såg oss, sedan en lov ut i skogskanten, ca 10 meter från stigen - sedan var han bara borta.

Jag tänkte att det här var det värsta som kunde hända, nu har han lärt sig att när matte är borta, så får man klara sig själv, och det går jättebra.

Jag stannade en stund för att se vad som hände - ingenting.

Gick åt det håll jag tror att han försvann, ingen Astor.
Hörde ylanden plötsligt, och jag och min man valde att undersöka om det var Astor.
Min man föreslog att jag skulle se om han sprungit hem, men jag var så säker på att han lärt sig att han inte "behöver oss" och att han strövade runt och jagade något, men gav mig hemåt.

Halvvägs ser jag stora djupa tasspår i riktning hemåt, och blir rätt övertygad om att han i alla fall sprungit hemåt.
Jag hör hysteriska ylanden och börjar springa hemåt.
På trappan står Astor och ylar helt ifrån sig, och när han fick syn på mig blev han som tokigt glad, betedde sig som en hoppetihoppande överglad valp.

Jag fattar inte (eller jo, kanske egentligen) hur han med sin fantastiska näsa kunde bli så blockerad av alltihop (haren och vi som var borta) att han missade oss och sprang hem!

Nu funderar jag på om han fick sig en läxa.
Mina gamla erfarenheter säger mig att hundar fungerar totalt olika, min första hund blev osäker och höll reda på mig bättre om jag gömde mig, den andra lärde sig att man kan ju klara sig på egen hand trots att matte försvunnit.
Min första hund kunde man banna om hon "rymde" och kom tillbaka, hon fattade "kedjan", den andra kopplade bara beröm och bannor till sista sekunden i kedjan.
Den första hunden kunde man "jaga efter" och få stopp på, den andra "rymde" bara mer av samma metod, och mindre om man gjorde tvärtom (vilket den första förstås rymde mer av). Med "rymma" menar jag nu inte rymma i timtal hur långt som helst, jag inkluderar ganska mycket i begreppet "rymma" - t.x. inte lyssna när man säger nej till att de inte får springa till grannens gödselstack.

Teoretiskt snack om hur hundar kan reagera, tänka och fungera är en sak, men sedan ska man avgöra hur just den hund man har, fungerar i just det tillfället man befinner sig i.
Och jag är som vanligt långt mer teoretisk än snabbanalyserande i realtid...