När man hamnar på sjukan en längre period så får man chansen att tänka lite. Och jag är så tacksam för er som avlar på hundar som klarar av vardagen även när den blir stressig och jävlig.
Mina hundar har i en vecka skeppats runt bland hundvakter, suttit i bilar, vart hos löptik, hane osv. Olika människor har tagit dem ur bilar, satt dem i nästa bil osv.
Och de köper verkligen detta utan att stressa, matvägra, bli dåliga i magen eller andra saker som vissa hundar kan få när det är lite så här.
Och detta är alltså en 5mån valp och en 2,5årig hane av en ras folk brukar kalla stressade.
Och det gör mig så tacksam över att det ändå finns uppfödare som har och fortfarande avlar på hundar som är stabila.
Och då gör det mig även förbannad på de som avlat på sådana hundar som inte ens klarar av att åka på släktmiddag utan att kräkas av stress eller att en tik 4hus bort löper eller att klara av en annan hundvakt än de brukar ha.
Och detta är trots att mina hundar från valpålder få hänga med in i verkstäder, på rally, till släkt osv. Vilket vissa påstår att det skapar stress när de sedan blir vuxna.
Så dels vill jag ge en
till alla er som tar sitt ansvar i avel!
Men sen tänkte jag ändå öppna för en disskution över vad hundar ska klara av i allmänhet?
Ska man behöva hålla dem isolerade tills de är runt 6mån?
Ska man behöva lära dem att inte gå i taket om de inte får jobba 1-2veckor?
Hur tänker ni som köpt hundar som inte klarar av att hänga med i vardagen? Eller ni som köpt valpar som måste gå samma lilla runda nästan varje dag tills de är runt 6mån?
Kommer ni köpa samma ras igen? Samma linjer/uppfödare??