18 september 2013 av pönz i valpforum (15 svar)

Jag har en staffevalp på 15 veckor. Han är väl relativt lättlärd osv men han är verkligen envis som synden... Herregud. Jag är också fruktansvärt envis själv så vi är väl ett bra par. Samtidigt tycker jag han är mer lydig osv än många andra valpar vi träffar så jag är stolt över honom. MEN att gå i koppel har alltid varit ett litet problem.

Saken är den att han så himla gärna vill bestämma vart vi ska gå. Antingen sätter han sig ner på rumpan och glor och ser jätteledsen ut, eller så drar han åt ett annat håll, eller så drar han dit vi ska (om han vet vart vi är på väg, tex hemåt). Och han är som sagt var grymt envis.

Jag har läst massor om koppelträning och går valpkurs. På de flesta ställena står det och hör jag att man ska vara så himla rolig och då ska valpen följa med mig. Godis, leksak, belöning, skoj skoj liksom. Så det började jag med.

MEN skratta inte åt mig nu, men det kändes verkligen som att han på nåt sätt fattade att jag försökte få med mig honom och därför all denna lockelse. Han hade på så sätt fortfarande över taget och oavsett om han satt där på en fläck och glodde eller försökte dra åt ett annat håll, så låg ju bollen på hans planhalva och han hade valet att följa med mig om bara han tyckte att jag var tillräckligt rolig. Det var min känsla. Och det kändes på nåt sätt fel att jag skulle ge honom det valet. Han är en terrier, han är en staffordshire bullterrier, något sa mig bara att jag ska nog va lite mer bestämd och inte locka och pocka och fjanta mig och dalta med honom.

Så en dag när jag var lite halvtjurig ute på promenaden så orkade jag bara inte med hans envishet så när han satte sig ner med den där minen som säger "jag går inte en meter till!" så ryckte jag en aning i kopplet och sa "Nej! Nu går vi! Kom!" med respekt liksom fast bestämd. Och han tittade väl lite förvånat på mig men efter ännu ett "KOM NU!" så gick han. Så jag fortsatte så.

Och så gör jag nu när vi är ute och det fungerar tusen gånger bättre än den andra metoden! Alltså jag är inte världens roligaste längre. SJÄLVKLART får han MASSOR med belöning, godis, uppmuntran osv när han följer mig och är så duktig (för det är han) men jag daltar inte med honom längre när han envisas utan då är det bara "nähäpp, du kommer med mig, punkt".

Så jag tänkte, är detta fel eller? Stör jag relationen på nåt vis tror ni? Tror ni att det blir fel förhållande liksom mellan mig och honom, att jag skapar en rädsla eller så (eller whatever) ? Jag tänker eftersom det hela tiden sägs att man inte ska neja och fya och var sådär barsk av sig utan istället vara på ett sätt så att hunden VILL följa med. Det är ju inte det som är grejen egentligen. Han vill ju följa med. Han är mig jättenära. Sticker aldrig tio meter bort när han är lös osv. Så på så sätt verkar det inte vara fel.

Ser bara instruktörerna på valpkursen framför mig om de skulle se hur jag koppeltränar! De skulle väl tycka jag är för hård och alldeles för tråkig!

Men om det nu funkar och jag tycker det känns bra med tanke på att den där lille plutten är envisare än en oxe så... Den metoden kanske inte passar på honom helt enkelt?

Vad säger ni? Vad säger ni som har lite "envisare" hundar?

(ursäkta för novellen!)