3 januari 2014 av Lona i sjukdom & hälsa

Min bästa kompis förre terv hade diabetes.
En helg började han dricka och kissa stora mängder, det var så att det bara rann ur honom och han kissade inne. Iväg till veterinären som bekräftade det vi misstänkte, han hade diabetes.
Han fick börja med insulinsprutor och vi fick en blodglukosmätare så att vi kunde kolla själva hur han låg i socker. Tack och lov så var han en tålig hund som snällt lät sig tas prover och ges sprutor på.
Han sattes också på speciellt diabetesfoder.
Det var svårt att få honom rätt inställd på insulinet, vi fick byta sort fler gånger tills vi hittade en som passade. Det hände flera gånger att han kraschade och höll på att gå in i koma med för lågt socker, då var det ilfart till veterinären för glukos intravenöst.
Efter ett tag så lärde vi oss att läsa honom och såg när han behövde extra socker. Vi hade ALLTID - även på morgonkissen - en väska med som innehöll druvsocker, Frolic och annat som vi skulle kunna stoppa i honom om han blev låg i socker.
Vi vande oss vid en vardag med en diabetessjuk hund men Gastons husse hade jättesvårt för det där med sprutor och provtagningar. Han kunde heller inte se lika lätt som min kompis och jag om Gaston behövde justera mat eller medicinering på något sätt.
Det blev ganska inrutat med mat, motion och medicinering men trots det kunde Gaston vara en aktiv hund och deltog bland annat på lag-SM i agility med framgång.
Det största problemet var att få honom att äta när han skulle, han var kräsen och det var relativt ofta man fick sitta och mata honom för hand - det var ju bokstavligt talat livsviktigt att han åt när han skule.
Man fick också passa de andra hundarna lite för när G blev låg i socker så blev han irriterad och det kunde smälla.
I längden funkade det inte att tävla på den nivån så jag fick ta över Gs träning och tävling så vi puttrade runt på småtävlingar och hade skoj i stället.
Gaston blev nästan 12 år och hade då haft diabetes i 9 år. Han fick starr och blev nästan blind och då fick han somna in.

Jag råder alla som har en hund med diabetes - eller annan kronisk sjukdom - att LÄSA PÅ! Ju mer man vet om sjukdomen desto lättare är det att hantera den och behandla hunden på rätt sätt. Välj också rätt veterinär som är insatt men som ändå är lyhörd och berättar och förklarar. Det är viktigt att man vågar stå på sig för visst skall veterinären veta bäst men det är inte alltid de gör det och det är DU som känner din hund bäst och vet hur den mår!