23 april 2014 av Pinscher i övriga hundfrågor (11 svar)

Hej!

Jag är tacksam för all input ni kan ge på vår situation:

Jag lever med min man och vårt snart tvååriga barn. Innan barnet kom så valde jag och min man att ta hand om en omplaceringspinscher, som då var 4 år gammal. Anledning till omplacering var, enligt ägaren, att hon och hennes sambo gått isär och det fanns inte tid eller pengar att ta hand om henne (vi upplevde ärlighet från dem så vi tror inte att de dolt något!). Vi ville verkligen ha en fartfylld hund att dela vardagen med och det har varit underbart! Förutom några saker...

Så kom vår lilla pinschertik, ett piggt yrväder som älskade oss från första stund. Och vi henne. Däremot har hon sedan första stund haft en osäkerhet gentemot nya människor som resulterat i nafsande och morrande. Hon är även osäker på barn, mot vilka hon gjort utfall eller nafsande mot (vi räknade samman antal gånger igår, ca 12 tillfällen mot vuxna/barn genom åren). Hon har alltid gjort utfall på promenader mot vissa andra hundar men i perioder och efter träning har detta gått bättre. En period har vi haft henne på hunddagis och hon fungerade klockrent! Inga problem att vara själv hemma och älskar att vara med oss.

Så kom dagen vi funderade på egen liten knodd och tänkte, som så många beskrev det, att det är något annorlunda med ett eget barn till skillnad från andras ungar., för hunden alltså :)  
Första 6 månaderna, när barnet låg still, gick det bra men sen blev det värre. Vi har haft tillfällen då hunden gjort utfall mot vårt barn när hon ex. krypit nära något av "hennes" sovplatser. Vi har försökt att ha dem tillsammans men upplever att vår vovve blir "överglad", hon är inte aggressiv men inte heller lugn. Dessa incidenter har sakta men säkert lett till att hunden och barnet ALDRIG får vara tillsammans, alltid grindar dem emellan. Och det börjar bli begränsat vad vi kan göra tillsammans. Vi litar inte på henne med vårt barn och vi kan inte läsa henne! Nafsandet kommer från en klar himmel, även om hon verkar vara lite "för glad". Jag vågar inte ens ha henne när det kommer folk på besök för vi kan inte hantera henne. Att vänta tills hon blir lugn tar ca 30 minuter.. Och då får hon ibland komma ner och hälsa på besöket, om vi bedömer att det är besökare som kan ignorera henne. Hon går upp i varv om hon får vara med oss så det är inte så att hon fortsätter vara lugn utan det är full fart in och hälsa och lukta.

Vidare har hon mycket rädslor - rädd för smällare och andra höga ljud vilket under vinterhalvåret gör henne mörkrädd i stor utsträckning när det kommer plötsliga ljud (snö på taket som faller ner, bildörrar etc). 

Jag har så fruktansvärt dåligt samvete att vår vovve som älskar att umgås med oss knappt får göra det på dagarna, endast när barnet sover eller på promenader. Vi jobbar så det finns inte massa tid till aktivering men det blir ca 1,5-2 h promenad på veckorna (under vinterhalvåret hatar hon vissa promenader så det blir inte särskilt njutningsfullt då...) samt lite hjärngympa. 

Sedan har vi det största problemet. Kommer vi någonsin kunna ha henne med vårt barn? Tveksamt. Och när barnet får vänner? Vi kan inte åka tillsammans som familj på ex. utflykter då vår hund blir stressad (och jag blir såklart stressad att hon ska göra utfall!) eller till badstranden då ngt kan hända mellan barn och hund. Vi har hamnat i en ond cirkel. Vi har ännu inte tagit hjälp utifrån men vi har läst och tränat massor på att vänta "tills hon blir lugn". Men inte ens då, för hon kommer snabbt upp i varv igen eller blir orolig i nya situationer. 

Vi har en bristande tillit till henne och hon lever inte ett bra liv just nu. Samtidigt undrar jag, vem kan och vill ta hand om vår pinscher med alla hennes rädslor och hennes nervösa sida? Är det rätt att omplacera henne? I två år har vi levt i en begränsad vardag och det börjar komma till vägs ände. Men jag älskar henne så och jag önskar att vi skulle kunna leva tillsammans som familj. Men inte på bekostnad av hundbett på vårt barn! 
Finns det möjlighet tror ni? Vad skulle ni göra i vår situation? Vidare har vi enbart tillgång till en hundvakt då vi inte litar på att någon annan kan ta hand om henne på ett bra sätt.
Jättetacksam för svar, ursäkta den långa novellen men det var skönt att skriva av sig lite. Vi lever nu med avlivningstankar varje dag och det är hemskt!! Det går emot våra principer men den här vardagen gör detsamma. Kan inte leva såhär ett år till i väntan på en ev ny ägare...