Abbe blev gasig i magen, fes och rapade i massor och först tänkte vi att det kanske berodde på gräs och maskrosor som han ätit, men det ville inte ge med sig så ett veterinärbesök blev inbokat. Han skulle genomgå en förebyggande operation för att undvika magomvridning, men eftersom han tidigare haft både mag och tarmproblem så visste vi (veterinären min sambo och jag) inte hur mycket skada som skett inne i magen när den gasfyllda magsäcken legat och tryckt på andra organ. Sen hade han ju sin diagnos HDD/ED3 på höfter och armbågar, så frågan är om magsäcken stört även blodcirkulationen eftersom han var lite skakis på bakdelen senaste dagarna.

Vi var hos veterinären onsdagen den 28/5 och han genomgick röntgen och vi bokade förebyggande operationstid, alltså inget akutläge i dagsskedet, men vi fick order om att hålla honom lugn vilket vi gjorde så operationen bokades tills i måndags 2/6 kl 8.00 men i lördags kväll den 31/5 svullnade han upp akut i magen och vi slängde oss i bilen åkte hemifrån och ringde jourveterinär när vi var på väg till Djursjukhuset i Linköping så de tog emot oss trots att de egentligen hade stängt för dagen så vi slapp åka till Jönköping. Abbe "lyckades" spy i bilen och fullständig magomvridning undveks därför.

Den veterinären undersökte och röntgade honom och sa att läget var lugnt nu men vi fick välja antingen att ta hem honom (och åka till Jönköping om han blev sämre igen, eftersom de själva har stängt över natten) eller också kunde vi lämna honom kvar så de kunde lägga in honom för vård och övervak. Vi valde det sistnämnda för vi tyckte det var säkrast för hans och vår del då det trots allt är ca 13 mil till Djursjukhuset i Jönköping hemifrån oss. Linköping bara 2 mil.

På söndag ringde den veterinären som då hade jouren och sa att allt var lugnt och att vi fick hämta hem honom, men att han skulle vara i stillhet men eftersom vi har Selma så frågade jag om han fick vara kvar för sin egen skull och det fick han. Vi hade egentligen bokat operationstid på vår klinik men eftersom han låg inlagd på sjukhuset så valde vi att han skulle få vara kvar och bli opererad där och det var helt okey sa veterinären som jag talade med.

Så på måndag morgon ringde jag vår klinik och avbokade operationen hos dem och förklarade läget. Då ringde även veterinären som tagit emot Abbe på lördagskvällen och det var hon som skulle operera honom, men hon ville gärna se hans journaler innan så vi tillät givetvis att hon skulle få skicka efter och läsa dem.

Han har ju länge dragits med mag- och tarmproblem, med bland annat bukspottkörtelproblematik så hon berättade att det inte fanns någon garanti att han skulle bli helt återställd och att han måste vara i fullständig stillhet i 3 veckor, minst, inga trappor, inga skutt, inget bilåkande och ständigt övervak då operationen är stor på en sådan här stor hund och kopplad både ute och inne för att försöka hålla honom lugn. Men det är inte Abbe det. Han har aldrig haft någon offknapp bara en on!!!! Han är då rakt inte någon typisk Newfoundlandshund! Och vi vet även att han inte tål smärtstillande typ Rimadyl osv då magen rasar bums med blodig diarré som resultat.

Så vi bestämde, efter mycket bollande med sambon och veterinären och enbart för Abbes skull att han skulle få somna in i stället.

Så kl 13:00 i måndags 2/6-2014 åkte jag och min dotter Lina till veterinären och mötte en mycket glad Abbe när han såg oss, som skakade hejdlöst på bakbenen, då han stått upp trots dropp, och där han själv tagit bort flera kanyler trots tratt, i sitt bås. Han var glad att se oss men nu såg vi helt med andra ögon att vi tagit rätt beslut. Han var trött, men väldigt glad men ändå såg man smärtan i hans ögon, tills jag sa att du får gå över regnbågsbron till Arvid. 

Då tittade han på oss och pussade på oss precis som att han helt höll med. Han blev lugn när jag kramade honom, så veterinären kunde sätta sprutan i nacken med lugnande. Det tog en bra stund innan han gav efter. Jag satte mig ner på golvet hos honom och han satte sig ner framför mig och gav mig en trött puss, och när jag sa att husse hälsar och då pussade han mig igen. Sen lade han sig på filten på golvet och jag lade mig tillrätta och han tryckte sig tätt intill min kropp. Och veterinären kom och gav honom en rejäl spruta i kanylen. När Lina klappade om honom försökte han lyfta huvudet men orkade inte, utan tog ett något djupare lugnt andetag. Sen somnade han, lugnt, stilla och smärtfritt!!

Han är älskad, saknad och kommer alltid finnas i våra hjärtan och han har lärt mig otroligt mycket genom de dryga 3 åren vi har haft honom!! Tack för allt ABBE<3

Det har varit drygt 3 lärorika år med Abbe, men sen 1 ½ månad tillbaks har vi tack och lov omplaceringstiken Selma på 2 år, även hon en Newfoundland. Och hon blir vår räddning i dagens läge. Men måste även säga att så mycket mera harmonisk och lugnare hon blivit sen i lördags när Abbe togs in på Djursjukhuset. Tidigare var hon och buffade och pussade på Abbe och vankade runt en hel del, så hon ville nog visa oss att allt inte stod rätt till med Abbe men nu är hon lugn och slår sig gärna till ro i närheten av där man är. Så hon kom som en räddande ÄNGEL till oss i rätt tid måste vi väl erkänna för allas vårt bästa<3<3<3

Dock vill jag tillägga att Abbe aldrig någonsin visat smärta på något sätt, dock har jag sett på honom att det varit något som inte stämt mellan varven, så vi åkt till veterinären och vi har haft "klippkort" där genom åren med honom, så även där är han saknad, men de tycker helt och hållet att vi tagit ett moget och bra beslut helt för hans del!!

Vila i frid Abbe!!!

Kramar EWA