Det står tydligt i schäferstandarden hur bett och tänder ska vara.

"Käkar/tänder
...Bettet skall
vara kraftigt, sunt och fullständigt (med 42 tänder enligt tandformeln)..."

Det står också såhär angående fel (sådant som inte följer standarden utan avviker från det ideala):

"Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse och dess påverkan på hundens
hälsa och välbefinnande samt förmåga att utföra sitt traditionella
arbete."

Ovanstående innebär att hunden ska bedömas efter standardens beskrivning men att olika fel har olika betydelse för hundens välmående och därför bedöms olika hårt. Det är t.ex sämre för en hund att t.ex. ha veka mellanhänder, otillräckligt tillbakalagda skuldror, lösa tassar eller felaktig, inte vädertålig päls än att t.ex.ha för tätsittande öron, sakna en liten premolar eller ha för ljusa ögon.

För hunden obetydliga detaljfel  bedöms inte särskilt hårt - om felen inte blir för många. Ofta slår domare hårdare ner på utseendemässiga detaljer som får hunden att tappa rastyp, t,.ex fel skallform, fel proportioner, för högt buren svans, fel storlek mm.

Svårigheten att bedöma hundar är inte att kunna hitta alla hundens fel utan att rätt kunna bedöma och väga hundens fel och förtjänster mot varandra. Ingen hund är felfri - och ingen hund har bara fel!

"Diskvalificerande fel:, bl.a. :
Saknade tänder enligt följande:
- en PM3 + ytterligare en tand, eller
- en hörntand, eller
- en PM4, eller
- en M1 eller M2, eller
- totalt tre eller fler saknade tänder."

De diskvalificerande tandfelen är mycket lätta att se och kan påverka hundens funktion. En enda avsaknad P1 påverkar varkens hundens hälsa, välbefinnande eller förmåga att utföra sitt arbete. Att hunden saknar en P1 lär knappast dra ner på prissättningen men eftersom även en icke utbildad hunddomare, som tant Andersson två hus bort,  kan räkna till 42 tänder lär tandförlusten omnämnas i protokollet/kritiken.