Nu har de gått en vecka sen jag lät min älskade Amigo somna in <3 En vecka då hela livet har varit kaos!! I tre år orkade han kämpa sig igenom alla skov o återkommande symptom av anaplasman behandlades men inget hjäpte :( Nu i slutet insåg vi, att han även fått beteende förändringar som tex aggrisivitet mot mitt barnbarn, vilket han aldrig haft innan, kissade enormt, avföring var ibland kletig, ibland hård, hade svårt o hålla koll på var vi är eller vart vi ska gå. Och till slut kunde han inte stå på sina ben längre. Han blev bara 7 år gammal, och är min "sista" hund. Tomheten efter en så älskad hund, är enorm trots att jag vet innerst inne att hans liv hade inte blivit värdigt, och i efterhand att jag skulle ha tagit beslutet innan redan :( men försökte o inbillade mig att han blir bra , då veterinären inte heller trodde annat. Men det blev inte så..nu sover min älskade Mimo i hundhimlen, och jag gråter, tänder ljus och försöker däremellan få vardagen och fungera så gott det går. Jag vill säga till er som har hundarna kvar, en liten j.kla fästing kan ställa till de så att det dödar en hund som är stor som en björn!! 

Tack för mig och önskar er all lycka med era vovvar, var rädd om er och era fyrbenta vänner <3