Min 5-åriga dvärgpudeltik vill inte gå längre hemifrån än några hundra meter.   

Har jag henne lös sätter hon sig mitt på vägen o komer inte förrän jag har försvunnit ur sikte---o så där håller det på. Har jag henne i koppel stretar hon emot med svansen mellan benen o ser helt olycklig ut.

Hon gillar inget godis ,så det går inte att locka med det.  Om vi har sällskap med en annan hund går det bättre o det har också gått lite bättre om vi lämnar vägen o går in i skogen.  Men nu har jag fått artros i ett knä o klarar inte längre att gå i terrängen (jag fyller snart 80) o de hundar vi har haft sällskap med  har antingen fallit ifrån själva eller så har deras mattar gjort det.

Hon vill gärna vara ute---men inte längre än ett par hundra meter hemifrån.  Tyvärr finns det inte så mycket att göra alldeles i närheten.

I somras ville hon helst vara någon liten skogsbacke helt nära . Men nu har skogsbackarna förvandlats till byggarbetsplatser o finns inte längre tillgängliga .

Skulle behöva ett råd om hur jag kan göra promenaderna mer positiva så jag slipper släpa med mig en tydligt olycklig hund.