Jag måste få skriva av mej..

Jag vet inte vart jag ska vända mej för ingen i min närhet förstår mej men om det är några som gör det så måste det vara alla underbara hundmänniskor där ute

Ska ta allt från början.

För 7 år sedan måde jag inte bra, jag var le på livet i helhet.. jag höll mej mest för mej själv och slöt in mej i min egen värld, jag tror inte någon egentligen förståd hur jag mådde eller så låsades dom som ingenting..

Hur som haver så ringer en barndoms vän till mej och behövde hjälp, en kvinna där jag bor hade blivit fråntagen hela 6 hundar för vanvård och det fanns en hund som det vetrinärena sa inte skulle klara sej. Han var slut helt enkelt.. Max några månader skulle han klara sej..

Och de va den hunden min vän frågade nu om jag kunde tänka mej att ta hand om sin sista tid i livet, se till att han fick ett bra avslut..

jag tvekade först men då jag träffade han hände något, denna undernärda tillruffsade stackare gick fram till mej och satte sin ena tass på mitt knä och stirade mej i ögonen och jag kände för första gången i mitt vuxna liv en varm och kärleksfull blick.. Jag kunde inte säga nej, han skulle med mej hem till varje pris..

Efter någon vecka kom han hem till mej, vi kom in genom dörren och släppte lös han så han skulle å gå runt och bekanta sej med sitt nya hem.. lugnt och fint gick jag till soffan och satte mej medans han stod kvar vid dörren och såg lite fundersam ut, efter några sekunder betänke tid så gik han raka vägen till soffan hoppade upp och la sej brevid mej.. han brydde sej inte ens i att gå runt och kolla..

Efter en månad började han äntligen se ut som en hund igen, han gick upp i vikt, avföringen från hans päls var borta och den började skina igen.. han var glad, riktigt glad.. Alla älskade han och han gjorde inge vidare väsen av sej. Han lärde sej snabbt olika komandon och vi hade roligt ihop..

Månaderna gick och kärleken växte bara mer och mer, folk frågade varför jag inte skaffade en tjej och jag svarade "varför de? jag har ju hund!" lite skämtsamt.. Men i bakhuvudet låg vetrinärenas ord."Max några månader"

Jag var så rädd att förlora Nalle att jag hade klumpar i magen.

Månader gick och vart till ett år, två år, tre år och han var fortfarande vid liv, fyra år fem år, sex år och sju år..

Hela sju år våren 2014, Helt otroligt!!! 14 år och still going strong. Visst kan alla ha fel även vetrinärer och ingen är gladare än jag för det..

Men i våras kom de, cancer, detta helvetes sjukdom.. Nalle vart snabbt dålig, bakbenen började blir sämre, svårt att hålla tätt..

Jag ville inte tänka tanken om vad som var på gång, det skulle vara han och jag livet ut.. Sommaren kom och jag kunde inte kolla bort längre, Men sommaren ut ville jag ha med han.. Vi gjorde allt han tyckte om, jag åsidosatte mej själv helt och han stod i centrum.

Vistt grät jag mej till sömns varje natt, och varje natt kom han upp i sängen.. han var sån, han skulle trösta.. Husse skulle må bra till varje pris verkade vara hans motto..

Sommaren gick och jag kan garantera att de var hans bästa i hela hans liv.. Sen kom hösten och jag kunde inte skjuta på det längre, jag ville inte.. Inte min bästa vän!!

Jag började fundera hur de skulle gå till, inte vetrinären för han gillade inte dom.. Han älskade skogen och de fanns en speciell plats han gillade.. Där fick det bli, jag tog kontakt med en vän som kunde göra det på så bra sätt som möjligt..

Dagen var kommen, jag hade planerat den noga, vi gick upp i skogen till den här platsen, tände upp en eld, grillade korv (som han var helt galen i) satt och bara va och självklart lek med hans vän terras (min andra yngre hund)

Det var så lugn och fridfull dag och korv och grisöron flödade och han mådde så gått, Glädjen lös lång väg ifrån han och det gick inte ens gråta då man såg hur lycklig han var..

Jag minns så väl sista blicken jag fick av han, min bror står med han i koppel och gör sej redo att folja med min vän in i skogen..

Nalle står bara där och flåsar, Ler och glädjen sprudlar i hans ögon, hans blick, samma blick som jag fick första gången jag träffade han

Han begrades på noga utvald plats och även fast det gått 4 månader sen nu så besöker jag hans grav varje dag, pratar med han om dagen som varit och sånt

Denna hund var speciell och unik, för mej.. likt andra hundar är speciella för andra människor.. Han följde mej överallt, Älskade att åka skoter, ut och gå i skogen och bara va, bara ligga och mysa

Och jag saknar han, tänker på han jämt, han visade mej va kärlek och vänskap var..

Nu har jag tur att jag har min andra hund Terras också som hjäp mej genom denna sorg otroligt bra, har alltid sagt de att det finns ingen som tröstar och är så förstående som en hund.. En hund dömer inte dej som människor gör, därav är en hund mycket bättre än en människa

Många vet om att jag räddade hans liv, det få vet om att han räddade mitt

Och jag vet att jag får träffa han igen, Min älskade nalle