Jag älskar att låta min hund Benji leka med andra hundar. Det är det bästa han vet, men ibland, speciellt om han är den som jagar istället för att bli jagad, så kan han bli FÖR uppspelt och försöker få tag i nacken på hunden han jagar - något som skulle kunna orsaka allvarliga olyckor, med hur snabbt de springer. När jag ser leken eskalera till det, då tar jag mitt ansvar som hundägare och säger till Benji på skarpen och låter honom veta att det inte är acceptabelt att gripa tag i andra hundar. Han vet alltid när han gjort fel, så fort jag säger "Vad gör du" med mörk allvarlig röst så kastar han sig ner på marken och skäms. En liten vilostund och sedan får han leka igen.

Jag tar mitt ansvar. Jag säger till min hund om han beter sig fel med andra hundar eller människor. 

Och jag tycker andra borde göra detsamma. Jag vill inte att en hund springer och gapskäller Benji i öronen tills han inte vet vad han ska göra av med sig själv. Jag vill inte att en hund griper tag och hänger kvar i hans nacke eller öron tills han måste bita tillbaka. Jag vill inte att han ska få panik för att en tio kilo tyngre hanhund hoppar up på honom och kniper tag med benen så han inte kommer loss. Ni vet inte HUR många gånger jag varit tvungen att slita ner andras hundar och säga ifrån på skarpen tills den hunden lyssnar bättre på mig än sin ägare.

Och vad får jag höra?

"Ja, jag har försökt, men han slutar inte skälla. Fast han gör ju ingen illa, så det är ju inget problem."

"Hon leker ju bara."

"Det är bara naturligt. Han är lite av en opportunist."

Ursäkter ursäkter ursäkter! Jag är så trött på dem, för jag vet att det är allas hundar som blir lidande, inte bara min. Kan väl för bövelen inte vara kul att känna sig tvungen att gapskälla på varenda hund, inte kunna leka på rätt sätt och kanske bli attackerad på grund av det, eller inte kunna slappna av för att man måste rida på ALLA hundar.

Vad har ni för erfarenheter av hundägare med ursäkter?