Hej! (långt inlägg, hoppas någon orkar läsa..)

Ja nu är hon snart 2 år min vovve. Ensamhetsträningen blev inte som jag hade tänkt mig och vet inte var det gått snett. Förmodligen b la lite för dålig kontinuitet på träningen men annars känns det som att jag har gjort som "man ska" dvs börjat med att börja öppna dörren, utöka tiden sakta osv men tydligen är det ändå något som blivit fel på vägen....

Nu har vi relativt nyss, hon och jag, flyttat hemifrån och bor själva. Så jag hoppas ju innerligt att hon ska kunna lära sig vara ensam här nu. Jag och min familj har alltid varit väldigt låsta i och med detta och hon har aldrig blivit lämnat stunder för att "man måste iväg" utan vi har alltid anpassat oss och sett till att hon inte är själv. 

Men detta är fruktansvärt trist. Jag tappar glädjen i hundägandet! OM man bara hade kunnat få gå iväg en sväng för att handla lite, göra något ärende eller liknande hade det varit så enkelt och skönt! Då hade det känts så mycket roligare att göra saker med henne. Nu känns allt så påtvingat, som att hon äger mig och att jag inte har något eget liv. Jag vet ju rent förståndsmässigt att hon inte på något sätt är svår i detta för att jävlas eller "vara tjorvig", hon agerar bara som hon känner. Meeeen jag blir inombords så arg och besviken på henne.

Det blir som att jag känner "men snälla kan du inte bara ligga och vila en timme så matte får göra några saker, jag gör allt för dig och aktiverar dig med massa saker, men du kan inte låta mig få en timme att göra några saker själv??!!? vet du hur länge många stackars hundar ligger ensamma varje dag??" 

Jag vet. Det är bara som jag börjat känna inombords. Situationen är så infekterad att jag knappt orkar ta tag i att träna ensamhet för att jag är rädd att misslyckas och orkar inte med bakslag, och att höra henne yla eller krafsa på dörren 1 sekund efter att jag gått ut ur den. 

Hon har gått bra en period att lämna en stund och verkat lugn, sedan fått för sig att yla igen nästa gång. Är jag dum som tänker att det inte är riktig separationsångest utan mer en "hallå matte jag vill vara med och jag vill inte ligga här och ha tråkigt?!" Att hon typ mest för vanans skull ska bli orolig och hålla på? Är det helt orimligt? 

Och sen tänker jag.. Kan man gå för sakta fram? Om jag börjar träna henne att ligga så hon inte ser mig inomhus och sedan bara tränar med att klä på mig och öppna dörren - kan man fastna i ett stadie FÖR LÄNGE? Att hon liksom börjar vänja sig vid det stadiet för mycket, så utvecklig blir svårare? 

Har så mycket funderingar... Är så rädd att göra fel och förstöra ännu mer. Tror ni att detta kan gå eller är det nåt fel på mig eller henne? För mig vore det typ som att vinna på lotto om jag fick en timme om dagen att gå ut och göra ärenden och andas lite EGENTID. 

Jag har ju bara tur att jag har stackars pappa som precis gått i pension och alltid ställer upp och är med henne när jag behöver göra något (studerar, extrajobbar) och jag känner att det är krävande för honom också eftersom han inte kan gå någonstans när han är vakt till henne heller... 

Någon som har några stöttande ord eller som faktiskt tror att detta går? HUR HADE NI GJORT OCH TRÄNAT? 

Tack på förhand och tack om någon orkat läsa allt detta...!! :)