Hej, jag kände att jag behövde skriva av mig lite och känns bäst här då många här säkert har varit i samma situation.

För 2 veckor sedan så fick min älskade schäfer (Dixie) åka in på operation för borttagning utav en juvertumör. Enligt vetrinärerna så va det en väldigt ovanlig tumör, men de sa att detta kommer inte vara några problem. Tumören hängde ner i inprincip bara skinn, den hade inprincip släppt från kroppen.

Efter 3 dagar fick hon komma hem igen och när vi hämtade henne så va hon pigg, självklart hade hon ont efter operationen men vår älskade tjej hade blivit bättre. Efter en vecka så skulle vi ta bort stygnen och vi märkte redan sen tidigare att det va något som inte stämde men vi ringde och de sa att de va medicinen hon fick som kunde göra henne lite slö och febern berodde på att hon hade ont. Så när vi kom in till sjukhuset och de skulle ta bort stygnen så såg de att det inte stod rätt till och de tog genast röntgen bilder och blodprov. Då kom de tillbaka och sa att hon hade fått dubbelsidig lunginflammation + ögoninflammation. Då blev direkt jätte orolig men de sa att detta löser vi med pencilin. Då kom lugnet tillbaka och vi kom hem. Men efter bara några dagar så märkte vi att hon inte blev bättre utan sämre. Hon kunde knappt stå på benen, tassarna hade blivit stora som en Saints Bernard. Jag ringde igen och sa att lunginflammation kunde göra det, att det bildade vätska i benen och att jag skulle hämta ut MER medicin. Självklart åkte jag och hämtade det snabbt och gav henne. Men sen efter 2-3 dagar så märkte jag att hon blir fortfarande sämre. Då ringde jag igen och berättade och då helt plötsligt så va det ett akutläge och att jag va tvungen att komma in på direkten. Då började jag redan förbereda mig för det värsta.

När vi väl kom in till sjukhuset så fick hon hoppa upp på en bänk, de tog blodprov, röntgen och kände efter. 10 min senare kom de tillbaka och sa att det inte hade varit en lunginflammation utan det va tumören som hade spridit sig mot hjärtat och att det inte fanns något att göra och att de tyckte vi skulle plocka bort henne.

När de orden kom, så stannade allting. Jag blev helt tyst och jag visste inte vad jag skulle säga... tårarna började komma snabbt och stora klumpar i magen började bildas. Precis som säkert många andra så frågade man, "finns det absolut ingenting och göra? Ni måste rädda min älskling!!". Men nej det fanns inget. De kunde inte göra operationen eftersom den satt för nära hjärtat + att hon va 9 år gammal + att hon hade genomgått en operation 2 veckor tidigare.

Jag trodde aldrig att det skulle göra så ont. Det kändes som hela kroppen gick sönder sakta innifrån. Men eftersom hon led och hade lidit i nästan en vecka så kunde jag inte låta min egositiska sida bestämma utan jag fick ta beslutet att plocka bort henne.

När jag sa de orden... så kände jag mig helt hjälplös... Jag visste att det va rätt beslut, men samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka... vad kunde vi har gjort skillnad?!

När de väl hade gett henne sprutan så kommer det in en person ungefär 5 minuter efter och fråga "Hej, är det okej om vi ta betalningen nu och går det bra med kort?". Det bara kokade inombords av ilska. Hur kan man inom så kort tid efter börja tänka på betalning och pengar?! Jag låg för sjutton vid Dixie's sida och grät för fullt och det kommer in en person och gör så?!

När jag väl kom hem till resten utav familjen så kändes så tomt. Det va så tyst. Som tur va hade vi fortfarande min lilla tjej på 13 veckor kvar. 

Aja nu sover min älskade gott och hon slipper lida. Hon har lämnat en tomrum. En vän till mig sa "men ni har ju Zoe". - Ja men det är inte samma sak. Det går inte att ersätta ett djur på det sättet. Det är två olika indvider.

Jag försökte tänka på annat men vart jag en kollade så kom minnen upp. Hon älskade vattentunnan på gräsmattan. Kasta vatten va jätte skoj.

På kvällen när jag skulle ut på vår korta rastpromenad med Zoe så blev jag påmind utav alla ställen vi gick förbi.

Jag saknar henne så otroligt mycket att det inte finns ord för det och hon kommer alltid vara saknad men aldrig bortglömd!

Sov gott nu älskling, du va en underbar vän och familjemedlem!

Jag vill även tacka för att jag fick skriva av mig lite.