Imorgon ska jag lyfta luren och ringa veterinären och bestämma en tid för att låta min hund somna in. Och jag förstår inte varifrån jag ska få styrkan att klara av att göra det, att låta min älskade hund avsluta sitt liv. Har jag ens rätt att ta ett sånt beslut? Tänk om HAN vill leva fortfarande? 

Det är bara några veckor sedan vi var hos veterinären sist, då fick vi veta att utöver hans svåra ryggproblem så har han dessutom hela kroppen full av extremt snabbväxande skitcancer. Det växer så fort så att jag upptäcker nya cancertumörer på honom nästan dagligen. Han slickar på cancersåren som uppkommit, han hässjar mycket de senaste dagarna pga smärta (tror jag), hans ögon är ledsna nu vilket de inte varit förrän de sista fyra dagarna. Innan dess har han trots att han är så svårt sjuk ändå varit märkligt pigg, velat hänga med på allt, äter som en häst och är glad och nöjd med livet trots allt. Men cancer bryter ner honom mer och mer för varje dag, han orkar nästan inte gå längre, max 100 meter, och då stannar han flera gånger. Han får kortison som ger honom "falsk pigghet", men kortisonet gör också att han får svårt att sova, något han verkligen behöver när han är så här svårt sjuk. Nej det går inte längre, det är inte längre rätt att låta han ha det så här. För bara några veckor sedan konstaterade veterinären att han är så oerhört glad och har sådan stark livsvilja att det vore fel att låta honom somna in då, men nu, nu har cancern börjat "äta" upp hela hans kropp, när jag klappar honom så känner jag tumörerna överallt, även på hans ben. Hur kan det växa så fort? Det är skrämmande! Jag ser hur han bryts ner dag för dag nu, och jag MÅSTE ringa imorgon och säga att nu är det dags. Han ska inte lida! Men det känns helt OUTHÄRDLIGT SVÅRT att genomföra, det känns ändå som ett svek mot honom, att jag tänker låta veterinären ta hans liv. Samtidigt vore det oerhört grymt att låta honom lida mer och mer fram tills han dör av sig själv, det alternativet är också ett svek. Och ändå känner jag det som om jag nu tänker vara hans bödel. Fy vad vidrigt detta är, och jag fattar inte hur jag ska klara av det. Hur har ni andra fått kraft att genomföra det? Vill ni ge mig lite medmänsklig styrka och berätta hur ni fick styrkan att låta er hund somna in? 

Det som är svårt för mig är inte i första hand min egen förlust och sorg i detta, det kan jag bära. Nej det svåra är tanken på om jag sviker honom när jag låter honom dö, att HAN känner att jag sviker honom. Det låter väl helt virrigt men jag tror nog ändå inte att jag är ensam om dessa tankar. Samtidigt....cancerns tillväxt är så explosiv att det är ett svek att inte låta honom somna in, eller? 

Han har som sagt haft en enorm kraft och livsvilja och en stor livsglädje trots att han både har svåra ryggproblem samt nu galopperande cancer i hela kroppen, veterinären sa att han är i märkligt bra skick för att vara så sjuk och att det vore fel att låta honom somna in för bara några veckor sedan. Men på bara dessa  två veckor har cancern tagit över hans kropp och han har det jobbigt alltmer pga tumörerna överallt. Så jag måste lyfta luren imorgon och beställa en tid......jag fattar bara inte hur jag ska klara av det. Det är outhärdligt.