Det här blir ett långt inlägg men jag behöver verkligen råd och även höra om någon annan har varit med om samma sak:

Jag har en hanhund på 10 månader som jag är bekymrad för (och lite besviken på). Har haft honom sedan han var 8 veckor och han har betett sig ungefär på samma sätt hela tiden i förhållande till mej och min man. Det är som om han aldrig har knutit an till oss, tar nästan aldrig kontakt och verkar inte bry sig om att ha med oss att göra eller att göra saker tillsammans med oss.

Han vill sällan bli klappad eller rörd vid utan viker undan eller går iväg när man närmar sig honom. Han står ofta långa stunder på avstånd och bara glor på oss. Han är svår att leka med, "normala" hundlekar (dragkamp, jaga boll mm) roar honom inte alls. Ibland går det att sätta igång en jaktlek (jaga honom) men han lägger av efter 5 sekunder.

Ibland kommer han och trycker en leksak mot mitt ben men jag förstår inte vad han vill. Försöker jag leka med honom står han bara och glor, rör jag honom går han undan. Det verkar som om han vill något utan att själv veta vad, eller är det jag som inte förstår...

När jag pratar glatt och uppmuntrande med honom eller försöker locka honom till lek står han bara och glor och visar ingen reaktion. Överhuvudtaget visar han sällan glädje eller entusiasm, viftar sällan på svansen och tar inte kontakt för att umgås. Ändå kan han stå och gnälla när jag är upptagen.

Allt detta gäller i umgänget med mej/oss. Inför främmande människor kan han visa prov på allt det vi saknar, viftar vilt på svansen, hoppar av glädje, lägger sig på rygg för att bli klappad etc etc.

Jag försöker hitta på saker som verkar roa honom, som att lägga spår, gömma godis mm och vi går i skogen varje dag. Vi har gått tre valp- och fortsättningskurser i lydnad hittills (men han tycker inte det är kul med lydnadsträning, och på kursen bryr han sej bara om de andra hundarna).

Kanske han helt enkelt inte tycker om oss? Eller har han ett alltför enahanda liv med oss här ute i skogen? Kanske han skulle ha ett bättre och roligare liv med en större familj, med barn och kanske fler hundar? Jag vet inte, ibland tappar jag tron på att vi är den rätta familjen för honom, ibland är det väldigt svårt att vara glad och engagerad matte och lägga en massa tid när man får så litet gensvar. Jag har haft hund tidigare och det roligaste med det är ju samspelet och glädjen.

Helt förutsättningslöst, är det bäst att omplacera en hund medan den är så ung som möjligt? Jag har hela tiden hoppats och trott att det skulle bli bättre efterhand, och det hoppas jag väl fortfarande. Jag frågade uppfödaren efter ett par månader om hans brist på kontakt och hon tyckte vi skulle se tiden an, att det kunde ändra sig. Som jag ser det just nu ger jag det några månader till (så har jag tänkt flera gånger), t ex ser om vårens inbokade aktiviteter (agility/viltspår) kan pigga upp honom och ge oss en gladare relation. Just nu är jag lite modfälld och är rädd att jag annars kommer att tappa lusten att försöka mer.

Och snälla skriv inte att jag måste vara roligare och hitta på mer med honom, jag har nästan slagit knut på mej själv i mina försök att få honom engagerad. Och han har som sagt varit likadan sen första dagen.