Hej!

För bara 10 dagar sedan anlände min lilla hund från rumänien. 
Jag har längtat efter honom i så många år och hade förberett mig oerhört för hans ankomst, både psykiskt, praktiskt och emotionellt. Jag är uppvuxen med hundar, van vid valpar och har som sagt efterlängtat min första egna hund som vuxen.

Vovven är en snäll, nyfiken och smart hund på åtta månader. Han blev snabbt tillgiven och har anpassat sig väl. Problemet är att han skäller lätt och mycket, rubbar min sömn och stundtals skrämmer mig då han uppvisar ett aggresivt beteende. Han har också en otrolig energi och är van vid andra hundar, här är han ensam och vi bor dessutom inne i stan. 

Något som förvånat mig är min reaktion på hans närvaro. Jag har blivit som förbytt. Jag kan inte äta, jag gråter vid minsta motgång, skall, olydnand och har så lite tålamod att jag inte orkar med mig själv eller honom. Det hemska är att jag varje dag är på väg att ringa till adoptionsförmedlingen och be dom omplacera honom. Jag vet att allt detta är ormiligt, dramatiskt och en överrekation men jag kan inte blunda för känslorna.

Hur ska jag kunna ta hand om honom och ge honom ett bra hem och liv när jag djupt inne känner att jag inte orkar? 

Inte orkar vänta ut honom, inte orkar anstränga mig. 

Jag skäms otroligt för det här, jag önskar honom ett underbart liv men vet inte om jag är kapabel att ge hobom det. Vad ska jag göra?