Det är såklart väldigt mycket enklare att sitta och säga såna här saker ur ett utifrånperspektiv och inte själv är känslomässigt engagerad, men ärligt talat; det mest rättvisa du kan göra mot din hund är nog faktiskt något av de sista valen du skriver. Ta med henne eller ge henne ett annat, permanent hem. Att lämna bort henne i två år och ändå "få behålla henne" fyller såklart dina känslomässiga behov, men rent objektivt tror jag hunden skulle vara lyckligast om hon antingen stannar hos dig, eller får ett permanent hem hos någon annan.
Du kan såklart försöka hitta det där hemmet som är villiga att passa hund i två år och sedan - helt eller delvis - förlora den, men jag tror det är VÄLDIGT sällsynt med vettigt folk som är villiga att ställa upp på det. Sannolikheten är större att det hör av sig människor som vill ha hund men inte har råd att köpa en, för i ärlighetens namn tror jag inte din deal skulle locka så många andra typer av människor. Frågan är då om du har tid att lära känna dessa människor (alla verkar såklart bra till en början) och huruvida överenskommelsen fortfarande är lika okomplicerad två år senare?
Om du ändå bestämmer dig för att gå den vägen, var (som någon annan skrev ovan) extremt noga med papprena. Ta hjälp för att få det rätt. I den bästa av världar skulle du betala dagsersättning för att fosterfamiljen inte i ett senare skede ska kunna komma och säga att de inkvarterat hunden under såpass lång tidsperiod att det faktiska ägandeskapet numera ligger på dem (ja, det är ett argument som håller i vissa fall). Men det är såklart svårt för oss vanliga dödliga att ruska fram så mycket pengar under men du bör i vilket fall som helst stå för ALLA kostnader (försäkring, veterinärvård, foder, vaccinationer, tillbehör, tugg - ja allt) för att åtminstone inte ha det vägande emot dig sedan om det skulle bli trubbel att få hunden tillbaka.
Hur du än väljer att göra så önskar jag dig lycka till, hoppas det går bra