I fredags sa jag hejdå till min älskade gamla schäfertik. Älskad av allt och alla. Alltid glad och kärvänlig. Mjuk mot de som krävde lugn och tuff mot de som kunde ta det. Smart. Aldrig feg, alltid framåt och nyfiken. Det skär i mig så jag tror att jag ska slitas i tusen bitar. Jag har haft turen att inte uppleva något sånt här tidigare.
När tårarna inte rinner så lägger jag all min kärlek och tid på tösen som finns kvar här hos oss. Vi har det så härligt. Lilla sötnöt. Men det blir så verkligt för mig nu att hon är 10 år och dessutom har höfter som inte tillåter att hon finns hos oss länge till hon heller. Vi gör allt som hjälper och förebygger, men vi vet.. och vi ser.
Innan vi tog farväl av vår kära gamla vän så tänkte både jag och sambon att vi skulle ha några år sedan utan hund. När även vårt charmtroll som finns kvar här inte längre gör det. Men nu, både jag och sambon känner oss helt förtvivlade över tanken på att inte ha hund. Vi är ju hundmänniskor och båda är uppväxta med hundar, samt haft hund hela våra vuxna liv. Är det chocken? Hur kan vi över huvud taget tänka på en ny hund bara några dagar efter att vi hållt det vackraste i världen i våra armar medan hon tog sina sista andetag?
Förhoppningsvis är det underförstått att jag inte menar att vi tänkt kasta oss ut och köpa en ny hund. Frågan är helt enkelt bara om tankesättet kanske inte är helt ovanligt? Ni som upplevt hur hjärtskärande det är att ta detta farväl. Hur har ni tänkt och känt efteråt?