Nu låter jag kanske hård men helt krasst; vad är viktigast - hunden eller barnet? (Svaret på den frågan är, förhoppningsvis, ganska självklar.)

OM hon behåller hunden så måste hon definitivt sära på hunden och babyn vilket innebär att hunden kommer att få sitta på "undantag" en hel del. Inte särskilt juste mot vare sig hunden eller henne själv eftersom hon garanterat kommer att må dåligt av att hunden kommer i skymundan.

Fortsätter hon som nu är det bara en tidsfråga innan det smäller och även om hunden är liten kan det bli rejält fula bett, blir det dessutom en infektion vilket det lätt blir i hundbett så har barnet ett fult ärr resten av livet, förmodligen i ansiktet.

Så småningom så kommer barnet att röra sig runt i lägenheten och barn är just barn, förr eller senare kommer hen att öppna en grind som inte skall öppnas och så vidare.

Såvida din syster inte kan ge det här en jättesatsning - vilket säkerligen är svårt som nybliven, ensamstående mamma - som kräver såväl tid som ork och pengar samt hjälp av en riktigt duktig instruktör så ser jag bara en lösning och det är lämna bort hunden.

Är hunden väldigt osäker och har haft det jobbigt i tidigare hem så skulle jag inte lämna den till vem som helst utan enbart till någon som jag kände väl eller som någon som jag verkligen litade på hade kunnat rekommendera.

Finns inte den personen så ja, då ser jag bara en utväg och det är att avliva hunden. Det känns garanterat förjävligt men jag hoppas verkligen att hon ser till bebisens bästa i det här läget.

Usch, hemsk sits att hamna i