Diskutera, läs
Hundforum
Chat
Medlemmar
Hundar
Bloggar
Medlemsbilder
Medlemsfilmer
Jag & mina vänner
Händelser
Statusförändringar
Mina händelser
Min profil
Mina vänner
Mina meddelanden
Annat i Rastplatsen
Hundkalender
Mina tjänster
Hjälp

Antal online:
( gäster)
 
13 november 2016 av bes i övriga hundfrågor (10 svar)
Har förlorat min hund!

Fy fan vad tungt det är nu. Växlar mellan overklighetskänslor och hysteriska gråtattacker. I tisdags fick min älskade, fantastiska, vackra, vänliga hund somna in. Jag förstår fortfarande inte att det är sant. Det går liksom inte att ta till sig detta med "aldrig mer". Det är alldeles för jävla vidrigt.


Hon blev 14 år gammal. Det är en hög ålder, men hon var så oerhört ungdomlig och frisk in i det allra sista att jag vågade hoppas på ytterligare något år. Inte så mycket som ett grått hår på nosen hade hon.


Natten till i tisdags vaknade jag av att hon ramlar omkull på golvet i sovrummet. I panik försöker hon sedan ta sig ut, vart vet hon nog inte själv, men varje gång hon försöker resa sig och gå så faller hon omkull igen, faller in i väggarna. Jag får henne att lägga sig ner på golvet hos mig. Pratar lugnande med henne. Ligg kvar här hos mig, försök inte resa dig igen just nu, du gör dig bara illa. Jag har en iskall klump i magen, det här är allvarligt.


Ringer en familjemedlem som kommer hit mitt i natten. Min hund försöker resa sig upp och möta henne i dörren. Ramlar, ramlar, vi får henne att lägga sig igen. Hon viftar på svansen mitt i alltihopa, alltid så vänlig, ser nästan ursäktande ut; sorry att jag inte fixar att hälsa dig välkommen.


Vi sitter där tillsammans på golvet, diskuterar vad det är som kan ha hänt. Hon har haft några krampanfall innan, är det ett sånt? Är det en stroke? Jag håller mig lugn för hennes skull, klappar och pratar med henne, men inuti får jag en så fruktansvärd känsla av att nu är det över, det här kommer inte kunna sluta bra. Jag håller envist fast vid hoppet om att det är ett krampanfall, i så fall blir hon ok med lite vila igen. Familjemedlemmen åker hem igen, jag är kvar ensam med min hund, vi lägger oss i sängen och vilar tillsammans. Lyckas till och med sova någon timme, båda två. När vi vaknar försöker hon hoppa ner från sängen. Kan inte kontrollera kroppen, ramlar in i väggen, rädslan i ögonen, jag säger åt henne att lägga sig ner igen. Ringer veteriären, vi får komma tidig eftermiddag. Jag hoppas så att läget ska vara annorlunda då.


Hon blir inte bättre. Hon kan inte stå, inte gå. Hon äter men har svårt att avgöra på vilket avstånd handen med godisarna är, hon snappar efter dem i luften vid sidan om. Jag börjar ta till mig vad som förmodligen väntar. Jag bara gråter och gråter och gråter. Vi åker in till veterinären. På vägen dit tappar hon kontrollen över sina ögonrörelser, ögonen går fram och tillbaka, upp och ner, hon har ryckningar i ögonlocket och saliverar. Hon är yr och mår illa och mår så dåligt.


Veterinären misstänker först vestibulärt syndrom, mycket av symtomen stämmer med det. En liten gnutta hopp tänds igen. Beroende på om det är centralt eller perifert så KAN prognosen vara god. Kanske, kanske får min älskade vän följa med mig hem igen. Men när veterinären gör en noggrann neurologisk undersökning så visar det sig att det är mycket allvarligare, diagnosen lutar istället åt en faktisk stroke. Hon har tappat sina reflexer, kan inte ställa tillbaka tassarna när de böjs, jag frågar vad jag ska göra, vad BORDE jag göra? Veterinären betonar att det här är ALLVARLIGT. Visst kan man kämpa vidare, men det är inte schysst. Och så säger hon det där som man aldrig, aldrig någonsin vill höra. Det bästa för min hund är att få slippa detta. Jag bara bryter ihop, gråter gråter, ulkar, kramar min gamla, vackra hund och säger "då gör vi så, vi gör så" och jag fattar inte att de orden kommer ur min mun. Jag har precis sagt att jag ska döda min hund, hur jävla sjukt är inte det?


Allt är en enda dimma. Jag ser min hand signera ett papper där jag ger mitt medgivande till att låta min hund avlivas. Jag ser veterinären ge en lugnande spruta i nacken. Jag hör hennes röst någonstans i ytterkanten på medvetandet när hon förklarar vad som kommer hända och hur det går till och allt är bara helt overkligt. Min älskade vän kommer att dö här inne idag.


De dämpar belysningen, jag får sitta på golvet med henne. Hon blir jätte, jättetrött så fort. Jag lägger hennes vackra huvud i mitt knä, känner på tassarna, så kalla de är, cirkulationen måste vara dålig. Viker filten över de kalla tassarna så hon inte ska frysa. Jag kan inte andas. Veterinären kommer in igen, jag vet vad det innebär, jag går sönder. Hon sätter permanentkanyl och jag förstår snarare än känner att min hund dör. Gråter "jag älskar dig" och klappar hennes vackra huvud. Det går så väldigt fort, omärkligt. Hon tar ett djupt andetag när hjärtat stannar, jag gråter "neeej" för jag blir så rädd att hon lider. Veterinären säger "det är en reflex bara" och sedan är min hund död. Veterinären lyssnar på hennes hjärta och bekräftar det, "hon har inga hjärtslag längre". Hon går ut ur rummet och jag samlar upp min hund i famnen, bara gråter, nej nej nej, kom tillbaka! Jag ångrar mig! Förlåt förlåt förlåt, kom tillbaka! Hon är helt slapp, hon finns inte kvar i blicken, tungan som hänger utanför är kall. Klappar, klappar, får panik, när jag går härifrån kommer jag ALDRIG att få röra vid henne igen, ALDRIG se henne igen. Om jag inte går nu kommer jag aldrig kunna resa mig och lämna henne. Jag tvingar mig själv upp på fötter. Går ut, går in igen, klappar henne, går ut igen. Tittar in i rummet innan jag stänger dörren och ser på henne för sista gången. Hon ser så oerhört liten ut.


Just nu vet jag inte hur jag ska orka. Jag vet ju ATT jag kommer klara det, men jag vet inte hur. Allt känns så jävla sjukt. När jag tar ut de andra hundarna så väntar jag kvar i dörren en stund på den tredje, det är en vana som sitter i fast jag egentligen vet att hon är borta. Jag väntar mig att se henne hela tiden. Varje dag 100 situationer där hon borde vara med, varje dag 100 situationer då det blir alldeles för verkligt och påtagligt att hon är borta.


Jag trodde aldrig att jag skulle bry mig om saker som hennes kropp. Jag valde först allmänkremering, det är ju bara en kropp liksom, ett skal, vad spelar det för roll? Dagen efter får jag fullständig panik, ringer och kollar, finns hon kvar eller har hon hunnit kremeras redan? Hon finns kvar. Jag får ändra till separatkremering. Hon kommer att komma hem igen. Får fullständig panik när jag tänker på att hennes kropp ska brännas. Hennes tassar, päls, öron, min vackra fina hund! Jag vet att det bara är en kropp men det är ju HENNES kropp. Bilderna i mitt huvud av henne i krematoriet går inte att hantera. Vad konstiga saker man hänger upp sig på. Jag trodde jag var förnuftigare än såhär, men det finns väl inget förnuftigt med varken kärlek eller sorg, antar jag.


Förnuftet vet att det var hennes tur att gå. Men jag känner ändå så mycket tvivel och skuldkänslor. Borde vi ha kämpat längre? Tänk OM det hade blivit bra, om vi gett det lite mer till? Gjorde jag fel mot henne som var så snabb med att ta bort henne? Och denna fruktansvärda känsla - jag har dödat min hund! Hur kan man leva med en sån sak? Även om det är en förmån vi har att ge våra djur dödshjälp när de lider, så är det också ett fruktansvärt ansvar att bära. Vi väljer ju trots allt att någon annan ska dö. Det är så oerhört tungt, hur rätt det än är.


Jag går verkligen sönder. Jag kan inte ta in allt detta. Hon finns inte längre. Fan för detta.


Som medlem kan du här läsa lite kort info om bes och gå vidare till medlemsprofilen.
Svara på detta inlägg

Alla inlägg i denna diskussion

Liknande diskussioner:

Tråd startad
Senaste svar
Hjälp med tik som förlorat sin valp   [1] 25 dec: Leneng 26 dec: Svea58 Ni som förlorat en hund, hur gjorde ni?   [31] 15 dec: Lathundarna 17 dec: SandraM Trodde jag hade förlorat min hund.   [58] 13 dec: X Of Me 14 dec: X Of Me Hur får ni rent lakanen? Eller är hoppet förlorat?   [46] 28 jan: MissNöjd 29 jan: kluffrold Blombukett åt en vän som förlorat sin hund?   [11] 28 jun: Pumasmatte 29 jun: Svarta Vargen Hur säger man förlåt till någon man förlorat?   [3] 5 apr: Cassii 6 apr: Karro08 Erlichias har någon förlorat sin hund i kampen?   [10] 6 mar: z0me 6 mar: z0me Hur tröstar man en som har förlorat sin älskade?   [17] 26 okt: RK2008 27 okt: RK2008 ställa en tik som förlorat en hel klo!?   [2] 6 apr: superkart 6 apr: Flatte-Fnattet Ni som förlorat en förälder   [22] 18 mar: ~Cilla~ 19 mar: Patii
 

NÅGRA AV VÅRA TJÄNSTER

Hundannonser Kennelsida Verksamhetssida

VOVVE.NET

Om Vovve.net Kontakta oss Annonsera på Vovve.net Varumärket "Vovve"

FÖLJ VOVVE PÅ FACEBOOK

FÖLJ VOVVE ÄVEN PÅ ...

Vovve.net

TIPSA VOVVE

Något som är fel på sidan ovan?
Tryck här för att rapportera fel eller tipsa Vovve.

VOVVES NYHETSBREV

 
Populära raser idag:   Schäfer | Jack Russell Terrier | Chihuahua | Golden Retriever | Boxer | Pudel | Papillon
© 1998-2019 Enfinia AB