Det blir inte alltid som man tänkt sig!  

När jag skaffade min nya vovve (vi har haft glädjen att dela liv i ett halvår ca) som är medelålders och av polarras, så var jag ytterst noga med att kolla upp två saker gällande hunden; att han kunde vara ensam hemma i åtminstone 5 timmar och att han var fullt frisk. Hans förra ägare är BRA människor som verkligen brydde och bryr sig om honom så inget ont om dem vill jag understryka i detta, och de bedyrade att han kunde vara hemma själv i minst 6 timmar och att han var fullt frisk. Och jag tror på dem, har liksom inget skäl att inte tro på dem i detta. Men, min goa fina vovve kan varken vara ensam hemma särskilt länge (vi är uppe i ca 3 timmar nu efter ett halvår av noggrann träning i detta), vilket inte egentligen är helt ovanligt med omplaceringshundar, så det var jag lite beredd på trots allt och ska absolut inte läggas på hans förra ägare. Tyvärr är han inte heller frisk, han har både spondylos och artros i ena höften (har skrivit om det och fått goda råd kring det i annan tråd här på vovve), operation går helt bort.

Så till problemet; kombinationen att han har svårt att klara av att vara ensam själv hemma någon längre stund och ovanpå det ha fått tydliga restriktioner angående promenadlängd, max 20 minuter per promenad, det fungerar helt enkelt inte alls bra. Han klarade av att vara ensam hemma riktigt bra i 2.5 timme utan problem, OM jag följde noggranna förberedelser innan samt att han skulle vara väl motionerad  (minst en timmes promenad med träning ovanpå det). Men, sedan han inte kan gå längre promenader så har han börjat tugga sönder saker hemma då jag lämnar honom ensam (aldrig när jag är hemma), och jag känner att detta är ohållbart i längden!!!! Jag har blivit helt bunden till hemmet, och när jag lämnar honom ensam hemma ca 1-2 gånger per vecka, och då mellan 1-3 timmar, då är jag konstant orolig för honom och har ont i magen, och när jag kommer hem så har han tuggat sönder något här hemma. Dock är jag noga med att inte visa oron när jag går och är lugn och pratar inte alls med honom då för att visa att det inte är någon stor grej att han ska vara ensam en stund. Han får även ett ben att tugga på när jag lämnar honom själv. Jag har ganska lång erfarenhet av hundar och trodde helt ärligt aldrig att jag skulle hamna i en sån här situation, men nu sitter jag här med det jag var så rädd för att det skulle bli när jag övertog denna hund (som är alldeles underbar för övrigt! ), det blev helt enkelt inte som jag hade tänkt mig, det blev istället som jag var livrädd för att det skulle bli - därav att jag var sååå noga att kolla upp så att han verkligen var frisk samt kunde vara ensam hemma i iallafall 6 timmar. Och ensamhetsträningen gick ju bra om än långsamt framåt, fram tills han fick mindre motion, och han ÄR mer rastlös och det är tydligt att han inte är samma glada hund som då han fick mer motion. Det känns inte rätt mot honom!  Jag vill ju att han ska få må HELT bra!! Och jag behöver själv få må bra i detta. Och nej, jag har absolut inte gett upp i detta, därav att jag skriver här nu för att förhoppningsvis få lite råd och tips av alla er kloka. Kan tillägga att han är en stor polarhund som naturligt har stort behov av motion. Skulle verkligen behöva få lite input kring detta, lite kloka råd och tankar och tips om vad jag kan göra i detta för att förhoppningsvis ändå kunna hjälpa honom att kunna vara ensam i iallafall 5 timmar till slut, och då utan att tugga sönder hemmet. Han är en lugn och balanserad hund för övrigt, är inte orolig eller så av sig, så detta beror helt och hållet på bristen på motion i kombination av hans behov av motion och såklart separationsångest. 

Vore oerhört TACKSAM för tips och råd i detta!!