Och det är så fruktansvärt tråkigt. Han har en storpudel på 6 år och jag har en schäfer på 3 år. När vi träffas så klagar han alltid på vår hund och skryter om hans hund. Han tycker att vår hund är för gåpåig, för busig, låter för mycket, skrämmer hans stackars storpudel. (Vilket hon inte gör) de brukar vara lösa ihop och han är lika busig som hon. Men när hans hund går fram till pappa så tar han det som att han är rädd och söker skydd hos honom. 

När jag berättar att vi tränar fot så måste jag förklara varför jag överhuvudtaget måste lära en hund att gå fot och menar att hans hund är hans kompis och måste få gå i långt koppel (alltid) för att nosa på marken. Han tror att alla raser fungerar som hans storpudel och att våran hund är ouppfostrad. Jag är så trött och ledsen på det här nu så jag orkar inte träffa honom mer... har inte setts i jul. Orkar inte förklara att en schäfer är krävande att fostra och att vi gör en massa aktiviteter med henne. Han tror att man bara har en hund som ligger och typ sover mellan promenaderna. Det ska minsann inte behövas att man ska göra saker hela tiden med sin hund. 

Jag vet inte varför jag skriver det här egentligen. Ginza är en underbar hund och jag älskar henne oroligt mycket. Synd bara att ingen i min släkt tycker om henne bara. "Hon är för mycket" tycker dom. Tråkigt är det iaf.....