Hej! 

Jag skriver detta i ren och skär förtvivlan.  

För ca 7 månader sedan tog jag över en ganska gammal omplaceringshund, som har bott i samma hem i många år och haft det jättebra där. Där fanns även fler hundar. När jag tog över hunden så var två saker väldigt viktiga för mig; att han kunde vara ensam i 5-6  timmar ca 2 gånger per vecka då jag MÅSTE iväg dessa två gånger varje vecka. Det andra var att han åtminstone var frisk när jag tog över hunden. Men, han var varken frisk eller kunde vara ensam hemma. Jag vill inte lägga någon som helst skuld på hans förra ägare, som är bra och engagerade människor, utan det kan ju bli så här vid en omplacering pga separationsångest pga flytten. Min hund visade det sig ha rejäl artros, och hans mage är hyperkänslig vilket visade sig redan dag 2 i form av diarrér. Diarréerna kom och gick i ca en månad, högst troligt pga stressen över att byta familj och hem, men jag lade all ork och tid, pengar och kunskap på att få honom trygg och balanserad så efter ca 1.5 månad, veterinärbesök  och ett foderbyte så blev han bra i magen igen och det höll i sig tills han pga artrosen fick Metacam och hans mage kraschade totalt och har fortfarande inte repat sig efter 1.5 månad. Veterinären säger att det är en överväxt av bakterier, men jag tror alltmer att min hund även är stressad trots att han är lugn och fin inomhus. Han är t.ex.  livrädd för lastbilar, verkligen livrädd, och de åker förbi vårt hus minst 10 ggr per dag, varje gång blir han helt stel av fasa och börjar springa fram och tillbaka och skäller alternativt bara står som fastfrusen av rädsla. Vi har självklart tränat efter konstens alla regler i detta, men inget har hjälpt i längden, inte heller hans förra ägare kunde hjälpa honom i detta. Jag nämner inte detta för att få råd kring just detta, utan pga problemet med att han har svårt att vara ensam och problemet med hans känsliga mage som jag tror är känslig just för att han själv är känslig och det visar sig i form av diarrér (han är naturligtvis veterinärundersökt och har fått medicin (Canicur), som bara hjälper tills vi slutar med den, då brakar magen ihop igen vilket innebär spring ut och in då han behöver göra sina behov många, många gånger per dag och natt). Han klarar att vara ensam hemma ett par timmar om han är välrastad och får ett gott ben att tugga på. Får han inte detta tuggar han på inredningen. Så självklart får han ben och motionen (tillräcklig!) är ett dagligt inslag oavsett om han ska lämnas eller inte, går lite längre när han ska lämnas, vilket fungerar så bra det kan utifrån situationen. Men efter 7 månader så klarar han fortfarande bara 2, ibland 3, timmar ensam, vilket gör att jag är mer eller mindre helt låst hemma och det är inte hållbart i längden pga olika skäl, bl.a. en sjuk anhörig som måste få hjälp minst 1-2 gånger per vecka, det var därför som jag noga tog reda på om min hund kunde vara ensam hemma.  Därför vänder jag mig nu till er som verkligen kan hundar och hoppas på nya infallsvinklar och tips i detta. Jag börjar alltmer tappa hoppet om detta och tänker alltmer på att ge upp och lämna tillbaka honom till hans förra ägare, som har sagt vid överlämnandet att de vill få tillbaka honom om det inte fungerar. Hos dem var han helt frisk, hade aldrig varit sjuk och kunde vara ensam i minst 6-7 timmar, men de hade ju flera hundar så det är ju inte riktigt detsamma. En tanke jag har i detta är ju att han kanske hade börjat må bra igen när det gäller magen om han fick komma tillbaka till sitt gamla hem där han ju bott i många år och var trygg i, där det inte körde lastbilar förbi huset 10 gånger per dag? Där han klarade av att vara ensam och därmed slapp den stressen det innebär att bli lämnad ensam när han inte mår bra i det och kanske därför magen inte repar sig igen? Kanske vore det det bästa för HONOM?? Jag vet inte, och det är därför jag vänder mig hit i hopp om lite tankar och nya infallsvinklar i detta. De som hade honom tidigare försökte omplacera honom en gång tidigare, men han klarade inte av det utan fick flytta hem till dem igen. Så han HAR svårt att omplaceras, och är oerhört familjekär och lojal gentemot sin familj. Och jag märker tydligt att han fortfarande saknar sin gamla familj vilket är hjärtekrossande att se.  Han är inte en hund som glömmer! 

Till saken hör att han är en alldeles fantastisk hund och vi trivs så oerhört bra tillsammans för övrigt, precis allting annat fungerar perfekt mellan oss och vårt liv tillsammans, och jag är oerhört fäst vid honom och mitt hjärta brister när jag tänker på att ge upp, så vi kämpar på istället. Men i längden kommer det inte att fungera om han inte klarar av att vara ensam längre pga min nära anhörig bl.a. och jag har så ont i magen jag med av bara tanken på detta. Han är ju liksom inte en möbel som man kan byta ut hur som helst utan en underbar, känslig och så lojal vän som jag stortrivs med och han med mig (tror jag iallafall). 

Jag har ganska stora kunskaper om hundar, men här känner jag att jag har kört fast helt, så jag vore väldigt tacksam för era tips och råd i detta!