Är precis hemkommen från en promenad som slutat i tårar som så många andra gånger. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Jag har en blandras chihuahua/jackrussel blandning på 3 år. När han var strax innan 1 år gammal så blev han skrämd utav raketer och efter det så blev han en helt annan hund. Han är så rädd och orolig jämt. När vi är ute så blir han rädd hela tiden. ibland så förstår jag varför och ibland så gör jag inte det. När han blir rädd så får han panik och ska bara fly hem, han ligger på marken och drar frammåt. Han har tungan ute och flåsar och det går inte att få någon kontakt med honom i överhuvudtaget och det går således inte att avleda på något sätt. Detta är väl något som jag kanske ev skulle kunna hantera om det hände nån gång. Det händer ju mer än några gånger per vecka iaf. Nu så har det gått så långt att det inte går att kommunicera alls med honom. Han är rädd och på sin vakt redan när vi går utanför dörren. Det går inte att träna saker med honom, inte ens att få honom att sitta ner utan att han börjar skaka. Han kan inte titta på mig och jag kan inte belöna honom med godis eller lek. Det går inte att göra något alls. Ibland när vi är på en fotbollsplan som han gillar så går det att leka men det går inte att göra något annat. Direkt jag tittar på honom och ska försöka få honom att göra något så blir han orolig och rädd och börjar titta sig omkring. Han gör också hemska utfall mot andra hundar och på senaste tiden även mot barn och cyklister.

Det stora problemet är att det bara är med mig som han är såhär med. När min sambo är ute med honom så är det inga problem. Visst så kan han vara lite rädd ibland men hans beteende är då helt annorlunda och oftast så är han inte rädd alls. Så det betyder att det är JAG som är problemet. Det är jag som har huvudansvaret för honom då det är min hund och jag känner mig så frustrerad och ledsen över hans rädsla. Jag har försökt att jobba med honom så himla mycket men ingenting hjälper då han inte känner någon trygghet med mig. Jag själv är väldigt orolig och ängslig och lider av depression och andra ångestsjukdomar. Så jag tänker att han kanske känner av min rädsla. För jag känner mig alltid rädd för att HAN ska bli rädd när vi är ute eller att han ska göra utfall. Direkt jag ser en annan hund får jag en tyst panik inombords. 

Jag har börjat fundera på om det verkligen är rättvist mot honom att leva såhär rädd hela tiden? Förtjänar han inte att få känna sig trygg och vara den glada hunden som han annars alltid är? Han är världens finaste hund och skulle aldrig bita någon eller göra någon annan illa. Jag mår så fruktansvärt dåligt över att jag inte lyckas hjälpa honom. Jag känner mig som världens sämsta människa och hundägare flera gånger per dag och det tär. Ibland så blir jag less på honom också även fast jag vet att det inte är hans fel :( Jag ville bara få ha en bästa vän som jag kunde göra allt och lite till med men att äga hund har inte varit så mycket annat än ett evigt kämpande. Har snälla någon något råd att ge mig om vad jag kan göra?? Eller hur jag kan hjälpa honom??

//Olycklig matte