Sitter här och är helt förtvivlad.  Har en liten valp på 5 månader, glad och busig som få hemma. Men när vi tränar i sociala miljöer så som att vara i staden, i affärer eller andra sociala sammanhang, ja då är hon rädd för så mycket. När vi är ute på promenad eller miljötränar och hon omedelbart fastnar i sin rädsla visar hon det genom att bli smått hysterisk och springa runt, runt i kopplet, drar i kopplet så hårt hon kan, totalt okontaktbar. Hon kryper ihop litegrann och gnyr om det är människor eller djur i närheten, skäller och ylar om vartannat. De första månaderna var jag full av hopp om att detta skulle gå att träna bort, men jag är inte så säker längre. Hon har aldrig varit utsatt för något trauma, utan hon bara är sån här. 

Hemma är hon rastlös, hittar på bus nästan hela tiden när hon inte sover (och tack gode GUD för ATT hon sover!!), biter mig så fort jag rör mig och hon inte vill det, likadant om jag ska sätta på mig ytterkläderna eller skorna, då biter hon hela tiden, hon jagar vår katt 15 ggr ca per dag och nu har katten börjat kissa inne pga stressen av detta, och jag känner mer och mer att detta börjar bli ohållbart på allvar och jag vet inte vad jag ska ta mig till.  Hur långa promenader kan man gå med en liten polarvalp på 5 månader? Hon behöver verkligen gå promenader och bli trött!! Då blir hon tydligt lugnare hemma och blir mer välbalanserad hemma. Här finns inte några hundrastgårdar i närheten tyvärr, inte heller någon skog där det går att släppa henne. Så det är promenader som gäller.  Hon får träna hjärngympa ett par gånger varje dag, lite lydnadsträning/trick, aktiveringsspel, leta upp godis ur en toarulle eller under en burk, etc. Vi leker en liten stund varje dag också. Tyvärr har vi inte hittat någon hundkompis att leka med, så hon får inte träna på det. 

Hur hjälper jag henne att bli tryggare i sociala sammanhang? Hon reagerar så starkt då att folk tittar medlidsamt på henne och sedan tittar de på mig med misstänksam blick som om de tror att jag inte är snäll mot henne, och jag vill bara åka hem och gråta. Vilket det oftast slutar med. Jag skulle aldrig vara dum mot min hund!  Igår var vi t.ex. och handlade koppel och lite nya tuggben i djuraffären och hon fick följa med då hon ju behöver träna sig på det, men resultatet blev istället att hon blev totalt okontaktbar och sprang runt, runt i kopplet och gnydde olyckligt, sen skällde lite och ylade till och kröp ihop och flög upp igen och for runt i kopplet. Jag tog in henne vid min sida och satte henne ner, där satt hon i kanske 30 sekunder sedan for hon upp igen. Folk tittade ömsom misstänksamt på mig och ömsom medlidsamt på henne, och jag ville bara där ifrån. Så hemskt alltihop! Kan säga att detta är min första rädda valp, har haft flera andra hundar, alla lugna och balanserade och skulle aldrig bete sig så här. Jag har faktiskt börjat fundera på om hon och jag är en riktigt dålig match och att hon hade fått det bättre hos någon annan som kan hantera henne bättre. Men vill inte ge upp ännu, utan undrar om ni har några tips på hur jag kan hjälpa henne att klara av liknande situationer utan att flippa ur som hon gjorde igår? Hur kan jag hjälpa henne att bli tryggare? Och hur får jag henne att sluta jaga vår katt? Detta sista börjar bli ohållbart och nej det är inte katten som får flytta då han bott här i hela sitt 13-åriga liv. 
Hemma har vi det lugnt och tryggt, jag använder inga hårda metoder utan förstärker det goda, vilket tyvärr fungerar dåligt på denna damen som tycker att hon gör som hon själv vill och tycker. Hon är hur hjärtego och rar som helst när hon är lugn och gosig, men all tid däremellan är hon en hund vars största mål verkar vara att hitta på allt bus hon vet att hon inte får, och jo hon vet.  Kan tillägga att jag har stor hundvana och har som sagt alltid haft lugna balanserade hundar och det har alltid fungerat bra, men denna lilla dam är något i hästväg i sin nerviga, rädda, överaktiva busighet. 

ALLA tips mottages djupt TACKSAMT!