Jag har en tvåårig tik som i vintras plötsligt störde sig på husets sjuåriga tik och vid några tillfällen flög de ihop och slogs. Vi gjorde så att så fort vi lämnade huset så särade vi på tikarna och när vi var hemma så markerade vi direkt som den yngre tiken visade tecken på att bli stöddig (den äldre är snäll och vill inte bråka, men tvingas ju till att försvara sig...). Vi har nolltolerans gällande bråk mellan hundarna. Nu fungerar det hela utmärkt. Vi särar fortfarande på tikarna när vi lämnar huset (en ren säkerhetsåtgärd), men i övrigt så fungerar de två tikarna bra ihop. Visst kan det i enstaka fall fortfarande glimma till i den yngre tikens ögon och hon får den där stöddiga blicken, men det räcker med att man i vanlig samtalston säger till henne, så bryter hon direkt. Nu på sommaren följer alla hundarna med på våra husvagnsturer och det fungerar utmärkt trots att hundarna lever tätt ihop.

Det handlar alltså inte bara om att hindra hundarna från att skada varandra, utom om att få dem att fungera tillsammans, utan att någon hela tiden måste vara på helspänn. De måste inte älska varandra, men då de lever tillsammans så måste de acceptera varandra och fungera tillsammans. Kan man inte fixa detta så är det kanske bättre att en hund placeras om, för det är inget bra liv att hela tiden behöva vara på helspänn för att vara beredd att försvara sig... Munkorg låter inte als som en lösning, då den bara hindrar att hundarna skadar varandra (om de inte lyckas få av sig den), men den tar ju inte alls bort själva anledningen till att hundarna inte kommer överens.