Jag har en tik på 5 år och en kille på 1 år.
Hon har aldrig tyckt om andra hundar och varit reserverad både mot människor och hundar, en väldigt osäker hund från början. Människor undvek hon och hundar kunde hon markera mot om dom kom för nära. Jag såg till att hon aldrig behövde närma sig någon av dem. Vi lärde oss att existera i samma rum som andra och ju mer vi tränade desto mer insåg hon att hon kunde slappna av för jag såg till att ingen kom för nära, varken hund eller människa. När samvaron gick bra började vi öva på att söka kontakt, dvs hon fick gå fram och hälsa på sina vilkor både på stabila hundar och människor. Hon fick bara gå fram sålänge hon var avslappnad och var hon inte det stoppade jag henne tills hon lugnat sig.
Vi ansåg att det gick såpass bra att vi skaffade valpen och introducerade dom på ett sånt sätt att han snabbt insåg att här var det hon som bestämde. Hon har behövt säga till honom två gånger ordentligt (när han blev könsmogen och hormoner sprutade ur örona typ) men maktbalansen är tydlig. Han vet hur långt han kan gå och håller sig där.
Jag skulle säga att sättet hundarna umgås på är fel. Dom är inte säkra med varandra, valpen läser inte av din tik och tiken är för hård med valpen i sin tur eftersom han inte fattar och det gör henne osäker. Hade jag vart du hade jag tränat tiken separat eftersom det antagligen är hon som bär på den sörsta osäkerheten. Lär henne hantera andra hundar och människor, be en beteendevetare om hjälp för att få ett riktigt bra program just för henne. Ju säkrare hon blir i sig själv desto bättre och tydligare signaler sänder hon ut till valpen hemma. Tyvärr är det ju inte så att alla hundar vill ha sällskap heller...och det måste man respektera. Kanske inte är vad du vill höra men att VI tex anser att hundarna måste få springa lösa och leka för att kunna njuta är vår uppfattning, sålänge dom inte kan hantera det finns ingen njutning i det. Det blir bara hysteriskt för dom att behöva hantera allt samtidigt.
Att tex släppa dom lösa ihop skulle jag aldrig göra om det blir som du beskriver. Det handlar ju inte om dom gångerna det funkar bra utan de gångerna det slutar med att du måste gå emellan eller hon börjar jaga honom. För varje gång hon får utöva det beteendet befäster hon ju det. "Det funkar ju. Om jag jagar honom och ställer mig över honom lägger han sig ner och låter mig vara för stunden."
Som sagt, kontakta en beteendevetare hos närmsta hundtränare. Dom är fantastiskt duktiga många av dom och kan hjälpa mycket med saker man själv inte ser eller tänker på.
Lycka till.