Jag är uppvuxen med labrador och uppfostrar mina chow chow på samma sätt som labbarna uppfostrades. Det är trots allt en hund. Jag tar dock aldrig mina hundar i nackskinnet för att tillrättavisa, utan jag är väldigt verbal i min kommunikation med hundarna. Jag pratar mycket med hundarna, har få regler, förutsätter att de ska uppföra sig och har hundar som är underbart enkla att leva med. Jag gillar hundar som tar chanser när de ges, jag gillar spontanitet och jag gillar hundar som ifrågasätter med glimten i ögat. Mina hundar lever ganska mycket enligt frihet under ansvar och då jag är tydlig i min kommunikation med dem (jag kommunicerar som den människa jag är, inte som en hårlös hundimmitation på två ben) så uppstår aldrig missförstånd när jag väl menar allvar.

Att rasen saknar will-to-please innebär bara att en chow chow inte gör något bara för att vilja vara sin ägare till lags. Den är inte det minsta inställsam, men dyrkar marken som ägaren går på. Ska man träna med sin chow chow så ligger utmaningen i vad som motiverar hunden. En chow är underbart lättlärd om den tycker att det är roligt och ser meningen med att göra det som bes av den, men att hålla på och göra samma sak om och om igen är inget som roar den. Jag gick valpkurs hos SSRK med en chowvalp för många år sedan. Hon var jätteduktig på att apportera den dummy som slängdes ut, men när den slängdes ut igen så nobbade hon den. Henes inställning var att hon ju hade hämtat den en gång och om jag var då korkad att jag slängde iväg den igen, så tänkte i alla fall inte hon hämta tillbaka den.

Den rastypiska reservationen hos rasen ligger i ett ointresse för folk den inte känner. Det finns däremot ett stort spann inom rasen, från de som mer eller mindre är lika glada i folk som vilken labrador som helst (jag har en hane som är sådan) till de som inte ens söker kontakt med främmande som kommer på besök. Mina chowar hälsar alla på de som besöker oss, hanen hoppar på dem och visar sin glädje över besöket betydligt mer än t ex yngsta tiken som bara snabbt kollar av vem som kommer, artigt säger hej och sedan inte visar något intresse mer. När folk som hundarna känner kommer på besök så är alla däremot varmt välkomnande. Det ligger en del i hundens personlighet vilken inställning den har till främmande människor och socialisering är alltid nyttigt, men påtaglig rädsla eller aggressivitet är aldrig rastypiskt! Högdraget ointresse är däremot rastypiskt, men sociala hundar ses inte som något fel.

Som jag redan sagt så är chow chow en hund och dess språk är samma som hos andra hundar. Chow chow är i regel en hund med gott självförtroende, men utan behov av att skriva det på näsan på andra hundar. Ofta tycker inte chowen att den behöver stora gester och signaler för att kommunicera, utan den gör med små men tydliga signaler. När min mops var valp så hade jag en gammal chowtik på 14 år. Mopsvalpen älskade att leka med chowtiken och ofta såg det ut och lät som att chowtiken försökte säga ifrån mot den vilda valpen, dock utan att lyckas. I själva verket så var hennes tillsägelser inte på allvar, vilket mopsvalpen visste. När chowtiken däremot menade allvar så satt valpen mer eller mindre i givakt! För mig fanns ingen direkt skillnad i tikens beteende, men för mopsvalpen så var det glasklart. Förmodligen samma sak som när jag säger till hundarna att sluta göra något speciellt och de märker innan jag gör det att jag faktiskt inte menar det på riktigt, så de slutar naturligtvis inte med vad de gör, utan kan ofta skoja bort det. Om jag menar allvar så är det ingen som ifrågasätter.