Hej Lena.
Tack för svar på mitt långa inlägg, blev väl långt.
Kan även säga att jag tog upp alla nackdelar med min hund men samtidigt är han jätte go och kanske vek men mjuk i sättet. Märks väldigt väl att rädslan/skyggheten ökat efter kastreringen som blev rätt sen runt 6-7års ålder. Där finns nog en orsak till mitt problem att han varit jobbig i hanteringen med iom hanhormonet. Tonåren var absolut värst och han kunde sprinta 5-6km varje dag intill cykeln för att vara mer trött i hanteringen iaf men ändå inte slut.
Då var det lite jobbigt men saknar den sidan sen efter kastreringen när han blivit rätt lat. Nu är det ålderdom förstås som gör det med.
Upplever min som väldigt svår och det kan igentligen bara en till hund att jämföra med bevisa.
Största problemet är väl att jag vill ha en social hund nästa gång, gärna mer följsam när min varit egen (där har jag börjat tänka bort terrier) och busig med viftande svans när min varit rätt allvarlig och avvaktande lik en katt.
MEN en hoppig, dragande, knuffande, alltid lekande som knappt går att träna alls eller springer på folk vill jag inte ha heller... Utan hellre en lugnare, mjuk hund utan rädslan.
Träffat många Golden och Wachtel spaniel som verkligen avskräckt mig för superglada/överenergiska hundar. Då verkar Labben och Fieldspaniel mer lagom men för stora.
Socialt passar nog katt mig bättre igentligen när jag tycker det är jätte svårt med folk som inte kan hund, barn framför allt när föräldrarna lagt ansvaret på mig att barnen och hunden ska funka men barnen inte kunnat hund över huvud taget tex klappa på rumpan fort utan förvarning. Det är ju att be om problem och jag som inte är bra med barn tvingas förklara massor och nästan tvinga min hund att gå undan i vissa fall när barnen blir mycket, det känns inte bra helt enkelt. Men visst tar jag ansvaret för min hund men uppfostra barnen är ju inte min sak tycker jag.
Men min hund har redigt nog som mest morrar och sen har det aldrig gått längre, väldigt impad igentligen när han inte är helt bekväm i så mycket och barn är plötsliga i allting. Som liten hund blir det ju fort väldigt läskigt. Men jag håller även väldig koll.
Tycker en hund ger mig mer mot katt och med hundmänniskor får man en bra och rolig gemenskap, dessutom är hundar lättare att de lyder och flyttar sig än katter som är precis överallt. Motionera ihop ger så mycket med än bara gosa och mata en katt.
Raserna min har är Coton de tulear, Bichon Havanaise och Lhasa Apso där den sista kan vara väldigt vaktig och egen med lättare till nafs men de andra ska vara framåt och glada. Coton har historia likt vallhund.
Så upplever att min varit både lik terrier, lik en vallhund och lik en ren sällskapshund (lite lat och gosig) genom åren. Plus en undvikande personlighet.
Av dem sidorna föredrar jag vallhund sidan så tittar mycket på dem tex Schapendoes eller jakthund/sällskapshund tex cocker spaniel och spets tex tysk mittelspitz, finsk lapphund. Som alla verkar vara glada och framåt med mer lust för terräng och följa.
Men de har ju riklig pälsvård och rätt höga krav på motion eller skäller mycket, speciellt när jag bor i lägenhet rätt centralt nu kan det urarta.
Så drömhunden har väl en väldigt lång lista igentligen men en hund som inte skulle skälla för alla ljud, vilja gå mer i skogen lös runt mig och vilja ta mer frivillig kontakt eller lek skulle igentligen räcka.
Just nu skulle en hund lätt att hantera i allt men ha svårt i tex hundmöte locka mig när min är precis tvärtom där idag.
Har konstaterat när min är så himla smart och minns saker länge bra som dåligt att det psykiska är jobbigare att ta med en hund än motionen och vardagen. Tex gav jag min en plastflaska med mat och tänkte "bra nu får han jobba ett bra tag" tog väl 3gånger med längre försök och sen välte han flaskan upp och ner på hundbäddkanten och bara åt.
Så att han genomlistat mina försök i det mesta är väl inte så konstigt genom åren eller att han är så extremt duktig i lydnad och trix.