Kan intyga att alla hundar inte klarar hiking i terräng som skog eller berg/sten.

Min är en blandras av mindre sällskapsraser men inte trubbnosig. Ändå har han alltid föredragit plan mark, knappt funkat att gått på åker en gång med stubb eller lägre gräsvall. Skog har han vägrat stigar om det varit större trädrötter eller sten. Men skogsväg funkar bättre.

5km har varit max för promenad med min eller funkat med milen enstaka gång men då var han extremt slö dagen efter eller dagar. Som unghund kunde han sprinta bredvid cykeln på bilväg grus som asfalt likt en whippet 5km, fanns även lite mer glöd i skogsstigarna då men ren terräng har aldrig funkat. Där blev jag lite besviken faktiskt när vi bodde på landet.

Trodde länge att storleken var problemet med min som är liten 25cm hög men när jackrussel och tax inte är mycket större med långt mycket mer lust för terräng (träffat duracellkanin liknande exemplar) så är det nog min som har extremt låg i energin.

Kan även intyga att Fransk bulldog är kamphund, en granne köpte en yngre tik som sökte hem efter att bytt några gånger och var rädd tydligen. Men en dag jag gick med min hörde jag gläds och ut på vägen kom denna tik runt 1 år gammal. Uppblåst och rakt mot min som kröp ihop av åsynen (min är väldigt vek). 

Fick kämpa in min på tomten hos grannen med en stel och uppblåst fralla hak i häl liknande en schaktmaskin/bulldoser och försökte förutspå ett bråk. Grannen  som sen kom springande sa hur gullig hennes hund var när hon höll tiken i famnen och den stretade försökte nå min, hon kallade den energisk och glad i hundar och jag sa att den var lugn för en ung hund (när den stått still mest uppblåst än sprang runt). Men jag tänkte att den verkligen inte var pålitlig och typisk kamphund enligt mig rakt på och viss dominant kroppshållning enligt mig. Skönt nog inte träffat den hunden mer och undrar ibland om det verkligen fungerat för dem.