Funderat en del på detta när djur och främst hund beskyddar sin ägare.

Oftast gäller det ju kampraser när man läser om det och oftast ses det som dominans, aggression eller räddsla hos hunden.

Min lille rädda och känsliga hund beskyddar inte mig utan jag har gått imellan om en annan hund är för dominant eller upphettad, innan jag la mig i så ställde sig en stor hund en gång över min och nafsade i öronen/nacken likt en hård tillrätta visning. Så min blir utsatt när han är så skygg och låg tyvärr.

Jag har annars varit med om att annan djurart skyddat mig tex vår stora kastrerade hankatt fräste mot en person och gick imellan med raggpäls när jag kände mig osäker som barn, nu visade det sig sen vara en vän till familjen och när personen började prata så hälsade vår katt glatt, men var häftigt att den gick imellan för mig.

Detta kändes ju då inte som negativt utan positivt beskydd från ett djur men har funderat om vår katt ändå såg sig som "ägare" av oss människor eller var under oss? Katter är ju dock kända att se sig som högst motsatsen till en hund.

När faran visar sig vara över och djuret lugnar sig snabbt känns det ju ok enligt mig iaf, men tänker att lugnande ord från ägaren och djuret slutar vore mer tecken på att människan är ledaren och avgör.

Hur tänker ni andra här?

Hur mycket är positivt beskydd från i detta fallet en hund och när är det tecken på att ägaren snarare är den som följer hunden?

Sen finns mer beskydd och vakt i vissa hundraser men ihop med tex räddsla är det sällan bra för hunden.

Räddsla, osäkerhet och ostabilitet hos ägaren ger ju lika mycket problem många gånger till att hunden kan vilja beskydda "den svagare".