Aslan har haft problem med precis detta! Första gången var han ca 1,5 år. Han blev dålig väldigt fort, började kissa blod, var hängig osv. Tyvärr var det kväll och jour. Vi kom till en nyutexad veterinär som inte lyckades undersöka honom ordentligt och inte heller fick vi ihop tillräckligt med urin för labtest. "Det är nog UVI" sa hen utan att ha känt på prostatan, utan ultraljud och utan labbtest. Vi fick antibiotika och det blev bra. Sedan var det bra i över ett år. Aslan var tänkt att gå i avel, så vi hade röntgat, gjort MH, meriterade upp honom i diverse hundsporter och utställning.

Sedan fick han tillbaka samma symtom igen 2017. Vi åkte till en annan, erfaren veterinär och det gjordes grundliga undersökningar med urinprov och ultraljudsundersökning. Aslans prostata var då kraftigt förstorad, han hade akut prostatit (inflammation i prostatan) och flera cystor på den. Veterinären var helt säker på att det var detta han haft även förra gången eftersom det är rätt ovanligt att hanhundar får UVI (pga längre urinrör), samt att symtomen varit exakt samma båda gångerna. Veterinären sa att det inte var ärftligt men rekommenderade kastrering. Jag ville inte eftersom jag fortfarande hade förhoppningar att han skulle gå i avel och hade tikar som var intresserade. Det fick bli kemkastrering i 6 månader.

Under dessa 6 månader funderade jag mycket. Veterinären sa att nya återfall är vanligt när hunden börjar få tillbaka problemen. En förstorad prostata är mer infektionskänslig, vilket är anledningen till att Aslan fick akut prostatit. Med kemkastrering blir prostatan liten, men när det går ur kommer den växa igen. Vi bor i ett hundtätt område med mycket tikar, och mycket löptikar gör prostatan mer aktiv och symtomen förvärras (eller kommer tillbaka). Att han var så ung (bara 1,5 år gammal) när han fick det första gången och lite över 3 år andra gången bådade inte heller gott för framtiden. Han hade flera cystor stora som vindruvor på prostatan som (med mycket otur) skulle kunna utvecklas till cancer eller behöva opereras längre fram. Kemkastrering klassas som doping, och så länge den satt i skulle vi inte kunna tävla.

Cystorna, den förstorade prostatan och två gånger med akut prostatit fick räcka. "En gång är ingen gång", men andra gången (när det börjar komma tillbaka flera gånger) var hemsk och jag kunde inte med mig att behöva gå och vänta på att han skulle få det igen. För frågan var inte OM det skulle komma tillbaka, utan NÄR. Att fortsätta kemkastrera var inget alternativ eftersom vi ville kunna tävla och slippa vänta ut karenstider. Han kastrerades kirurgiskt i december när kemkastreringen gick ut. Det var ett tufft beslut att ta i och med att det stängde dörren till avel (och utställning), men med facit i hand ett av de bästa beslut jag tagit. Aslan mår såååå mycket bättre nu och är mer "nere på jorden", bryr sig inte om löptikar längre. Han umgås bättre med andra hundar överlag och upplevs sååå harmonisk!

För Aslans del var kastrering helt rätt beslut eftersom hans problem var återkommande och orsakade honom enormt mycket lidande och smärta i perioder. Har hunden förstorad prostata men inga övriga symtom ser jag egentligen inga fel med att avvakta kirurgisk kastrering och bara kemkastrera/avvakta åtgärd. Men när hunden börjar få akut prostatit eller cystorna blir större, då hade jag rekommenderat kastrering.