Har en unghund på 11 månader, av ras Amstaff. När hon var ungefär 4 månader så hoppade hon ner från soffan i full fart för att jaga katten, det resulterade med att hon bröt hasen i benet. Hon fick en skena och order om burvila i några veckors tid. Efter ett tag insåg djursjuhuset att skenan skaver för mycket och hon har fått hemska skavsår och skenan ersätts då med bandage, detta resulterade i att när själva frakturen vart läkt fick hon gå med bandage ytterliggare någon vecka för att såren skulle få läka. Efter det var det en strumpa med sko och sedan endast sko när man var ute på kortare promenad. Det blev en ganska lång tid med vila för henne, tror det blev 1 månad, kanske något mer... det är svårt att uppge exakt då det kändes som en evighet för oss. Pga skadan blev mycket påverkat... Vi fick hoppa av valpkursen vi gick på, inga promenader, bus, träning på allmänlydnad, inget besök fick komma, vi kunde inte åka iväg på något osv - allt hamna på paus läge såklart! Kira är idag helt läkt i frakturen och rehab avklarat. Hon är en underbar hund. Kan ligga i soffan och bara ta det lugnt (med valpryck då och då) men även följa med på härliga, numera - långa promenader i skogen b.la. MEN efter någon vecka när vi fått grönt att gå längre efter skadan så var vi nästan hemma då hon plötligt hoppar upp mot mig och hugger tag i kopplet, jag som blev väldigt chockad då hon aldrig tidigare gjort så sa bestämt "NEJ, loss". Hon släpper och jag säger sitt. Känner att siuationen känns obekväm och bestämmer mig för att vi fortsätter hem de få meterna där är kvar och då hoppar hon igen för att hugga tag i kopplet men får min hud på låret kommer också med, det gör både ont och jag ryter till av ren reaktion. Hon börgar ha dragkamp med kopplet och jag nästat drar henne in de sista 3 meterna in i trapphuset.
Väl hemma sätter jag mig för att varva ner och tänka igen vad som egentligen hände där ute. För i stundens "hetta" kändes det aggresivt men med eftertanke så var det mer bus även om det gjorde oerhört ont och jag kände mig maktlös då jag inte fick någon kontakt med henne alls och kunde avbryta henne oönskade beteende. Detta har dock fortsatt då och då och jag förstår inte VAD som utlöser det. Där och då, första gången tänkte jag att hon är understimulerad... men idag? Nej. Vi går två långa promenader om dagen, kör 20minuter lydnadsträning (10 minuter åt gången ungefär) så som fot, ligg, sitt, stanna, gömmer godis i lägenheten, busar och tränar loss samt att vi använder oss utav aktivitensleksaker. Vi går lydnadskurs en dag i veckan och funderar på att lägga på en dag fast med sök kurs.
Idag var vi ute och gick med två kompisar till mig (som hon träffat sedan hon var 9 veckor) och från ingenstans hoppar hon och biter/nafsar i byxben, jacka/armar och ben. Jag rycker till och säger bestämt NEJ. Gick för stunden, sen kom det igen. Kanske 5 gånger på 6km. Detta är ett beteende som måste arbetas bort, jag är rädd för att detta kommer stanna kvar som en dålig vana eller likande om jag inte agerar och agerar samt korrigerar RÄTT. Någon som varit med om likadant? Vad kan jag prova för metoder? Att lägga henne på sidan är onödigt, det sättet vinner jag aldrig på då hon blir likadan när hon reser sig igen - alltså vinner hon. Hon blir oftast mer triggad om man försöker ta tag i henne och klappa henne lugn eller dylikt.
Sista km kollade jag på henne hela tiden och såg jag att hon var påväg så sa jag bestämt nej och hon hoppade faktiskt inte, det är nog den enda gången jag märkt att det gått att "avbryta" beteendet, alltså innan det hänt. När hon hoppar på kopplet när jag är ute ensam med henne och jag säger ifrån blir hon mer triggad och går då hellre på mig än kopplet och jag får ingen kontakt med henne. Godis fungerar inte och får idag använda vatten fall i fall hon skulle börja för det är nästan omöjligt att få henne att avsluta och fortsätta gå normalt. Tips om hur jag kan korrigera och någon tanke till varför hon beter sig såhär uppskattas då hon inte verkar förstå hur hårt hon faktiskt biter.