Jag uttalar mig inte för eller emot avlivning i detta fallet, men här kommer några tankar kring hur ni kan göra för att komma fram till ett beslut som känns gemensamt och ni båda kan acceptera. Kanske är det han som ändrar sig eller så är det du, det viktigaste är att ni båda känner att det ni till slut kommer fram till är "rätt" för just er hund.

Jag tänker också, som någon redan föreslagit, att det är bra att prata med en veterinär. Boka en tid enbart för detta! Berätta för veterinären när ni bokar tiden vad det gäller, att ni vill ha ett samtal kring det här svåra beslutet.

Besöket kan ju börja med att veterinären undersöker er hund och gör en bedömning utifrån dagsformen och det ni själva berättar. VIKTIGT här att både du och sambon verkligen får prata och berätta hur ni tänker! Ge honom utrymme och uppmuntran att själv berätta om situationen ur sin synvinkel, så att han verkligen är inkluderad i samtalet och den förhoppningsvis gemensamma bedömningen som ni sedan gör tillsammans med er veterinär. 

Veterinärer är i allmänhet JÄTTEDUKTIGA på att bolla den här sortens tankar med folk, och ibland är det just deras mångåriga erfarenhet och professionella bedömning som behövs. 

Eftersom vi människor är så olika så behöver man också bemötas olika i såna här frågor - en del är mer praktiskt lagda och då kan det vara viktigt att t ex prata om hur en avlivning går till eller vad som kan hända med hunden rent fysiskt om man väntar för länge med att ge den dödshjälp. Medan andra överhuvudtaget inte vill prata om sådana saker överhuvudtaget. Vårdpersonal både inom human- och djurvården är oftast väldigt, väldigt duktiga på att se vad människan framför dem behöver och anpassar sig till det.

Kram på er båda, jag känner verkligen med er