Hej!

Jag har en liten chihuahua blandras som snart är 5 år. Han har alltid varit väldigt ängslig av sig, rädd och orolig. Han har de senaste åren blivit mer rädd och gör utfall mot nästan varenda hund som han inte känner, ibland även mot människor och cyklar. Tidigare så var han väldigt ljudrädd också och hoppade till bara någon stängde en balkongdörr och liknande men nu så har det blivit mycket bättre. På kvällarna så vill han inte alls vara ute och han skäller åt allt och ingenting. Han skakar och darrar ibland när vi ska gå ut även dagtid. Han har svårt för att koppla av och scannar av miljön och är på sin vakt hela tiden. Det som är problemet är att det bara är med mig som han är såhär. Med husse så går allt superbra, han är inte synlbart orolig eller rädd utan bara glad och han gör aldrig utfall. 

Jag har psykisk ohälsa, bipolär sjukdom och lite annat som gör att jag själv är rädd och orolig hela tiden. Rycker till för allt och tror att nästan varje människa jag ser ska skada mig. Jag får ibland stark ångest när vi är ute. Att jag vet att han gör utfall fördubblar min ångest och rädsla över att möta en hund. I perioder så fungerar min hund jätte bra, är inte lika orolig och gör inga utfall utan bara gnäller lite för att han vill hälsa. Jag tror att dessa perioderna är när jag själv mår lite bättre. Jag har testat alla olika metoder och läst mycket och ibland så fungerar saker som jag testar med honom men bara för någon vecka eller två sedan så är vi inne i samma negativa spiral igen. Många promenader slutar ofta med att jag gråter för jag känner mig så dålig och misslyckad.

Jag har brist på energi och de mesta av min energi går åt till att oroa mig inför promenaderna. Jag blir helt slut och orkar sedan inte aktivera eller leka så mycket. Jag har konstant dåligt samvete och känner mig som världens sämsta hundägare som inte lyckas räta ut problemen och få honom att känna sig trygg. Men jag tror att han känner av mig och ska vakta mig. Han har svårt för att koppla av både inne och ute och sover sällan djupt men de beror nog mest på att våra katter finns i närheten och stör. 

Förra året så bestämde jag mig för att omplacera honom och fick många meddelanden från människor som ville ta honom men då ångrade jag mig och tänkte att vi kunde försöka lite till. Utöver mitt mående så har jag nu också förstått att jag inte har varit konsekvent, satt tydliga regler och visat vad som gäller vilket har spätt på hans osäkerhet ännu mera. Nu har jag kommit till en punkt där jag tror att han inte kommer att kunna bli trygg med mig pga jag är en så otrygg person. Jag har hittat ett nytt hem åt honom som verkar vara toppen men jag mår så fruktansvärt dåligt och bara gråter och gråter. Jag har inget socialt liv så mina djur är allt jag har. Jag vill inte ens tänka tanken på att han ska känna att jag har övergett honom 💔 Jag vet helt ärligt inte hur jag ska klara av detta och jag vet inte heller om jag gör rätt eller fel? Vad är de bästa för honom? Kan jag förändra hans känsla av otrygghet? Är jag självisk om jag har kvar honom?

Vi ska iaf ha en prövoperiod på två veckor. Ska man skriva något slags avtal eller hur gör man? Tack om ni har orkat läsa såhär långt. Jag vill bara få lite råd och stöd.