Jag skaffade min samojedtik då hon var 4 månader gammal. Redan från början upplevde vi henne som väldigt orolig och nervös. Det räckte med att vi rörde oss genom rummet så kissade hon på golvet. Lämnade vi rummet  fick hon fullständig panik. Tagit upp detta med uppfödare som påstår att hon inte känner igen beteendet. 
Till en början upplevde vi att hon var tryggare utomhus än inne men med tiden har även utemiljön stressat henne. Vi har försökt anpassa så att vi dämpar hennes stress med att tex sätta insynsskydd(i hennes fall utsynskskydd)för alla fönster. Vilket hjälpt. Även jobbat mkt med att passivitetsträning spec inomhus.
Ute stressar både rörelse och lukter. Tränat henne på att inte stresslukta utan gå lugnt vid min sida.
Hundmöten gör henne blockerad. 
För det mesta är hon stressad flämtar och tungan hänger som en slips.
Som unghund kunde vi knappt klappa henne utan att stressen ökade, det har iaf blivit bättre med tiden. Men, hon är inte en "knähund" nu heller. 

Tänkt att det blir bättre med tiden. Hon fyller tre år om några månader.
Rådfrågat veterinär om en kastrering kunde hjälpa men fått svar att så är nog tyvärr inte fallet. 

Jag blir själv stressad av hennes stressande och vet vare sig ut eller in. Vad ska jag göra???
Känns inte som att vår familj kan ge henne det hon behöver.
Promenaderna går mest ut på att få henne lugn. Inomhus samma sak. Det är knappt hon sover på nätterna heller.
Hon är undersökt av vet som inte hittar något fel på henne. 
Jag har provat med mer aktivering och minimera aktiveringen. Inget hjälper spec mkt. Både fysiskt och mentalt.

Omplacering?Avlivning?
Känns hemskt att överväga en avlivning, men som det är nu så mår hon inte speciellt bra.