För ett par månader sedan hämtade vi hem vår lilla efterlängtade valp. 
Vi har väntat och längtat i flera år och avstått med köpet till vårt barn hade nått en mogen ålder (13 år). 
Vi var väldigt pålästa. Hade diskuterat alla för- och nackdelar fram och tillbaka. 
Hunden är mitt huvudansvar i familjen.

Allt har gått bra med valpen. Hon är rumsren. Sover bra. Äter bra. Mår bra. Läraktig. Lydig. Söt. 

Men jag mår bara sämre och sämre. Psykisk ohälsa, depression. Något som har kommit sedan vi fick hem valpen. Svackan har blivit djupare för varje dag.
Jag saknar livet vi i familjen hade förut. Vi var lyckligare som familj förut. Jag känner att hunden håller på att splittra vår familj, istället för att ena. Övriga familjen känner likadant. 


Jag har varit väldigt mycket ensam i mitt liv och jag känner mig helt plötsligt ännu mer ensam, trots att avsikten med hundsällskap skulle vara tvärtom. Jag går mina dagliga promenader med hunden, träffar på lite andra hundägare - byter ett par ord. Går hem. 
De få vänner jag har tycker det är omständigt med vår hund och är inga hundvänner (det visste jag sedan tidigare). 

Ingenting i livet känns roligt längre. Känner att det här livet inte är värt att leva. 

Hjälp mig. 
Är man misslyckad som inte vill ha en fin, efterlängtad hund längre? 
Är man misslyckad för att man inte tyckte det var "kul"? 
Är man misslyckad för att man gjorde ett stort misstag? 
Det är svårt att säga "det skulle ni tänkt på innan". Vi har aldrig haft hund förut. 

Vad ska jag/ vi göra?