Nu när jag nått den aktningsvärda åldern av 45år tänkte jag förverkliga min dröm att köpa mej en schäfer. Efter ett liv med flat, beardisar och några blandisar, barnen börjar nu bli stora och mitt jobb passar umärkt då jag kan ha hund med mej. Sambo, villa på landet och gångavstånd till brukshundsklubben. Allt klaffar.

men

min prestationsångest säger mej att jag inte fixar rasen. Jag googlar, läser hemsidor, kollar youtube.. fantastiska hundar som lyder minsta vink, tävlar och tränar igp, kör personsök, lydnad och bruks. 
Hur ska lilla jag kunna ställa mej på en brukshundsklubb och säga att jag nog inte har några tävlingsavsikter, att jag främst vill ha en fungerande hund i familjen som jag kan testa olika grenar med och ha galet roligt tillsammans med? Att vi kanske såsmåningom hittar en inriktning vi fortsätter på och kanske nångång vågar ställa upp på en liten tävling?

Hur oseriös kommer jag låta i en uppfödares öron när jag önskar en svart tik som nog inte kommer stoltsera på dess hemsida med fantastiska resultat? 

Men hon kommer vara efterlängtad sedan 25 år tillbaka, hon kommer erbjudas allt jag kan ge, jag lovar att göra mitt allra bästa för att hennes liv ska fyllas av såväl fysisk som mental stimulans och hon kommer då följa mej var jag än är.

Vad skulle ni tycka? Helt ärligt?