Anneli fick nog med det viktigaste. De är ganska lika vad jag förstått också. Är inne på min andra welsh, så uppenbarligen finns det ju något jag fastnat för (även om den andra inte blev lika trevlig som den första)! Det jag, och många andra med welsh, fått lära sig den hårda vägen, är att de kan vara extra överjävliga som valpar och unga. Mina har båda blivit trygga och stabila individer, men så har jag också tränat och tävlat med dem. De kräver verkligen vettig aktivering annars aktiverar de sig själva! Det finns också en del som är väldigt nervösa och skygga, så det måste man börja träna tidigt om man skaffar en. Sen... Det värsta är nog jaktlusten. Dam nummer ett kan gå lös tills hon får syn på något, då sticker hon och är borta en synd. Den nya donnan går inte under några omständigheter att ha lös så länge det inte finns ett högt staket runt, hon drar iväg på minsta vittring eller om hon ser en gråsparv 200 m bort och sen kommer hon inte tillbaka alls, jag måste själv hämta henne, annars blir hon borta i timmar... 

Anledningen till att jag skaffade welsh var för att det är hundar som generellt fungerar bra med andra hundar, lämplig storlek och lite "eldiga". Men som min kollega som också köpte en sa (när hunden var som värst): "Alltså EN kan ju vara ett misstag, men TVÅ?! Det måste ju vara en form av självskadebeteende!"