Hej. 

Jag vill ha lite åsikter från människor utifrån vårat perspektiv. Sambon har en gråhund på 1,5år (jag själv är inte förtjust i rasen eller jakt överhuvudtaget). Han skaffade den innan vi kände varandra, vi var varit tillsammans och sambos sen 8 månader tillbaka.

Nu för att komma till saken, hunden är ute i hundgården större delen av dagen, från kl. 9-10 ibland från 07 redan tills kl. 20-21 på kvällarna på vardagarna, sen går vi och lägger oss strax där efter att han kommit in, så han är mestadels ensam större delen av veckorna, samt även helgerna om det är bra väder, då är han ute i hundgården, ensam. Är detta ett värdigt liv för en hund? Jag tycker synd om hunden. Men jag har även sagt till min sambo att jag tycker att han ska hitta ett annat hem för honom för han får inte någon stimulans. Han cyklar med hunden ibland, men inga längre promenader, eller stimulans för hjärnan. Han jagar ca 1 eller 2 veckor om året. Han är jobbig inomhus, gör ifrån sig ibland inomhus så vi har fått skärma av under nätterna för att han inte ska bajsa och kissa inne. Han är helt omöjlig på promenader, drar i kopplet tills han nästan stryper sig själv. Min sambo inser inte att hunden kanske inte får det bästa livet med honom, vilket jag förstår är tufft. Men han anser att hunden har ert lyckligt liv. Och jag som är sån djurvän tycker inte det. Hundar är flockdjur och dom mår bäst med sin familj. Hunden tar mycket energi för mig, är nog mest därför hunden får vara ute i hundgården. Jag har sagt att jag kan flytta, men är det verkligen så det ska vara? Eller ska jag bara bita ihop och låta han stjäla min energi.. Kort förklarat så är jag en introvert person som är väldigt känslig för intryck och behöver lugn och ro. Har ett fartfyllt jobb med mycket ljud och då vill jag gärna ha lugn och ro. Känner mig bara så ego som tycker att hunden ska till ett annat hem. Men det är ju största delen för att hunden inte får den stimulans den behöver.