Hej.

Söker råd och stöd och hoppas att någon med liknande erfarenhet vill dela med sig.

Jag och min familj går igenom en enorm sorg då vi var tvungna att ta beslutet att vår högt älskade och efterlängtade hund fick somna in, endast 1 år gammal.

Han fick avlivas pga psyket. Han började göra utfall mot oss när han var 6 månader. Utfallen blev värre och värre och kom allt tätare.

Vi har tappat räkningen på antal besök hos veterinären i "hopp" om att dom skulle hitta någon fysisk anledning till hans beteende, men icke. 

Vi tog även hjälp av hundpsykologer och en etnolog.

Anfallen kom från absolut ingenstans. Fram till 6 månader var han världens snällaste hund som älskade allt och alla, sen bara tvärvände han.

Jag vet att det låter osannolikt,  men det är precis vad som hände,  och vi är så enormt chockade.

Det var uppfödaren, tillsammans med en veterinär som fick oss att inse att avlivning var det enda rätta, efter alla utfall/anfall/attacker var han extremt opålitlig och det är helt ohållbart. 

Veterinären misstänkte ett tidigt stadie av rage, något vi aldrig hört talas om, men när vi läste om det kunde vi se vissa likheter. 

Vi känner oss så otroligt misslyckade. Vi hade längtat efter hund i 13 år (sen vi fick ta bort vår senaste pga ålder och sjukdom)

Vi gjorde allting rätt och älskade honom så enormt, men ändå går det så käpprätt åt skogen.

Under den tiden vi fick ha honom hos oss hade vi väldigt tät och bra kontakt med uppfödaren, som var så lycklig och tacksam över att han kom till just oss. Hon berömde oss ofta för allt vi gjorde för och med honom..

Tankarna mal i huvudet om vi verkligen inte gjorde minsta lilla fel som kunnat utlösa hans beteende, men hur vi än vänder och vrider på det så nej, vi gjorde inget fel, det kan vi med gott samvete säga.

Chocken är bara så enorm. Från att ha världens bästa goaste kille  , har vi en kille som är aggressiv och anfaller och hugger oss.

Uppfödaren har varit ett enormt stöd ända sedan valpköpet och även under den hemska perioden samt nu efter avlivningen.

Hon säger att när vi i framtiden är redo, är vi hjärtligt välkomna som valpköpare igen, vilket såklart värmer otroligt .. men vi vet inte om vi vågar...

Tänk om historien upprepar sig och vi tvingas gå igenom detta igen? Det klarar vi inte..

Uppfödaren säger att vi hade otur, och att alla hundar inte är så, vilket vi egentligen vet, men denna händelse har ärrat oss så otroligt.

Vi har haft hund ända sen barnsben (med 13 års uppehåll) och aldrig varit med om liknande.. Vi hade väntat och längtat i 13 år efter en valp.. och så händer detta.

Vi vill inte att denna händelse ska få oss att aldrig mer köpa hund.. men just nu känns det som att alla hundar vi någonsin kommer köpa, oavsett ras, kommer göra så här.

Finns det någon mer som fått ta detta beslut, men som ändå vågat köpa hund igen?

Givetvis är det alldeles för tidigt för ny hund nu, då det bara gått några månader, men vi försöker ändå bearbeta allt och förhoppningsvis vara redo igen, om några år.